Page 141 - Våra rötter

Till innehåll

Huvudmeny:

Geografiskt > Värmland
Något om hamrar och bruk i Värmland

Hamrar, som anlagts i början av 1600-talet, var ofta små med hantverksbetonad verksamhet. På grund av den kraftiga åtgång av skog till kolning och avstånd till marknader för avsalu av produkterna förde de små hamrarna en tynande tillvaro och blev ofta nedlagda. Hamrarna vid Rottneros och södra Forsnäs (Skarped) är några som avvecklades.
Antalet stångjärnshamrar i Värmland steg dock från 19 år 1624 till 52 år 1639. Mest var det borgare i Karlstad och Kristinehamn och några från Mariestad och Göteborg som hade kapital nog till anläggandet. Vid Rottnaälven låg ursprungligen tre små från varandra fristående bruk med olika ägare. Något ovanför Rottneros anlades Forsnäs hammare. Enligt 1644 års relation är den uppförd 1637 och anläggaren är den berömde prästmannen Sven Elfwedalius, vid denna tid kyrkoherde i Fryksdalen. ”mäster Svens hammare” som den vanligen kallades i jordeböckerna blev likaledes ödelagd efter en kort tids verksamhet. Om en i nämnd relation upptagen ham-mare vid Forsnäs tillhörig Erik Hindersson finns inga övriga upplysningar. 
”Dansen ” av Carl Eldh, Hellenistisk ”Efeb”,           ”Sittende pige” av Gerhard Henning

   Efeb är en sammansättning av de grekiska orden epi (individ) och hebe (manbarhet).
Under årtiondena närmast före 1690-talet var all järnhanterin i Fryksdalen nedlagd, även hammarsmidet. Vid Rottneros ligger hamrarna öde, emedan där ingen skog finns och äro de långt ifrån bergslagen belägna, sägs det i en jordebok. Svårigheterna med transport av tackjärn från den avlägsna bergslagen vore tydligen övermäktiga. Men vid 1690-talets början kommer ett utvecklings-skede som på allvar förvandlar Fryksdalen till en bruksbygd. Många hamrar återuppstod i förnyat skick samtidigt som flera nya hamrar anlades. Vid mitten av 1690-talet låg det tre stångjärnshamrar vid Rottna-älven som tillsammans tillverkade omkring 30 ton stångjärn per år. Rottneros fick privilegium 1694 som järnbruk. År 1695 fanns det 84 hamrar och 52 härdar med ett årligt smide om 40.000 skålpund. Förbindelsen med utskeppningshamnen i Göteborg var kraftigt bidragande till järnbruksetableringen i Värm-land. Ägare och olika konstellaioner av ägare leder så småningom till att alla tre bruken vid Rottnafallen – Rottneholm, Rottnedal och Skarped förenade under en och samma ägare under det gemensamma namnet Rottneverken.

Vår Erland Nyqvsit 1733 – 1809 var bokhållare vid Rottneros. Han son Jan Erlandsson 1770 – 1814 var hemmansbrukare byn Slored, Mangskog socken och sonsonen Johannes Jansson Nyqvist 1792 – 1868 som först var gift med en 28 år äldre kvinna får barn med en piga som tjänade vid hans fars gård och som avled i barnsnöd gifter sig 1863 med en 40 år yngre kvinna har lyckats skapa sig en icke oansenlig förmögenhet trots sitt brokiga liv. På vilket sätt framgår ej av arkivalierna men gissningen blir att han har på något sätt lyckats surfa med på den utveckling som bruksetableringen innebar. Dessvärre tycks inte relationen till sin son Johannes Jansson Hagström ha varit så god. 25 år gammal flyttar sonen från Värmland till Nätra, en socken i Västerbottens län nära bottenviken, där han äktar den 23 maj 1875 Christina Hansdotter.



Källor.

Citat i ovanstående sidor har gjorts ur flera av nedan nämnda källor:

Värmländska antavlor – utgivna av Värmlands släktforskarförening 

Finnemangens årsböcker:
1993 Gylterud, 1995 Lövnäs-Åstenäs, 1996 Tobyn, 1998 Slobyn, 1999 Rinnen, 2000 Bjurbäcken, 2001 Grytterud, 2002 Takene

Mangskogs kyrka av Gunnar Redelius, Brunskogsfinnar – Karl F. Lindahl, Rottneros Park – Sunne 1987


 
Tillbaka till innehåll | Tillbaka till huvudmeny