Page 116 - Våra rötter

Rudolf föddes på nyårsaftonen den 31 december 1883 (före kl 24.00) men blev inskriven i födelseboken som född den 1 januari 1884 i Domsjö, Själevad socken, son till Johannes Jansson Hagström och hans hustru Christina Hansdotter. Vid åtta års åldern började han som sed var att hjälp till vid Domsjö sågen. Han kom 10 år gammal med sina föräldrar till Norrbyskär 1894. Där gick han några år i skolan innan han 13 år gammal började arbeta vid Mo nya ångsåg. Han gjorde sin militärtjänst i Umeå. Var aktiv i och duktig skytt i Norrbyskärs skytteförening. Vann en gång ett Mausergevär som laddades med 5 skott. Tillsammans med sin bror Petter Hagström och kaptenen Jonsson ägde Rudolf en segelbåt som de nyttjade för fiske och nöjessegling. Den båten sålde de 1910. 

Av en styrman på en skuta köpte han en helsvart hund av odefinerbar ras. Vid ett tillfälle när David låg i barnvagnen kom en bekant och frågade om hunden som hete Tonn var elak. Nej, blev svaret, men Tonn tillätt ej bekantingen att närma sig barnvagnen. Hund-en var av naturen vaktande och beskyddande. 3 år gammal drabbades hunden av valpsjuka så en granne fick skjuta Tonn.

Flyktingar som kom från Finland under andra världskriget 1939 - 1945 till Norrbyskär sålde ibland där sina motorbåtar. Rudolf och hans bror Peter köpte en sådan motorbåt tillsammans med en annan Norrbyskärsbo för 1800:- SEK. Det var mycket pengar men då det var svårt med mat under andra världskriget kom båten till användning. Efter sågverksarbetets slut för dagen la de ut sina nät för att fånga fisk, som det fanns gott om kring Skäret. Någon morgon senare före arbetet vid sågverket bärgades fisken. Den sål-des eller saltades in av Wanda som hade lärt sig den konsten av en yrkesfiskare. Strömming och potatis var huvudrätten flera dag-ar i veckan. Något potatis kunde man odla på den lott om 8 fåror som hörde till lägenheten men knappast några mängder grönsak-er. Kött kunde man köpa av slaktaren på fastlandet eller i affären på Skäret. Men kött var dyrt och blev därför för många endast söndagsmat.

Varje vecka köpte Rudolf ut sin ranson av sprit som ställdes in i skåpet. Först vid långhelgerna kom flaskorna fram för att i glada vänners lag tömmas till botten. Hustru Wanda kunde smaka något enstaka gånger. Nykterheten var på-fallande på Norrbyskär jäm-fört med andra sågverksorter som t.ex. Holmsund eller Hörnefors.

Sista vintern Rudolf levde tillbringade han och Wanda hos sonen David och Gunhild Hagström, som bodde i Gröndal i Stockholm. På våren reste de hem till skäret där Rudolf avled den 1 juli 1847 efter att ha varit sjuklig i 3-4 års tid. Han hade svårt att tala på grund av sjukan. Av bolagets pensionskassa fick han sjukpension då han ej nått pensionsåldern.

I bouppteckningen efter Rudolf redovisades;

1 guldring, 2 fickur, 12 matskedar, 12 gafflar, 1 soppslev, 1 klockkedja, 12 knivar, 6 teskedar, 1 nickelservis, 2 brickor, diverse prydnadssaker och köksattiraljer, 1 matservis, 1 kaffeservis, diverse porslin, 24 lakan, 24 örngott, 6 servietter, 6 dukar, 50 handdukar, 6 täcken, 8 kuddar, 4 filtar, 2 byxor.

1 köksmöbel, 1 kammarmöbel, 1 väggklocka, 1 golvlampa, gardiner och draperier samt diverse rullgardiner, kork-mattor, cykel, kälke, hyvelbänk och diverse verktyg, 1 symaskin, 2 speglar, trasmattor, skottkärra, sparkase, damm-sugare, såll samt gångkläder. Kontanter vid dödsfallet 600:-, postsparbanskbok 1928:-, Handelsbanken 3800:-, 2 sparobligationer, 2 premieobligationer, 1 andel i Norrbyskärs kassan. Boets tillgångar värderades till 7.734:-.

Wanda föddes den 5 november 1889 vid Mo Bruk, Mo socken som dotter till Anders Johan Svensson Hellström och hans hustru Märta Greta Forsgren. Hon kom till Norrbyskär med sina föräldrar 1897. Där fick hon glasögon för att klara skolgången då hon var långsynt. Som flicka i 12-års åldern fick hon hjälpa till genom att göra rent hos andra. Ofta var hon på kaptensbostaden och städa-de. Hon var liten och smal till växten. Hade ett vackert kastanjebrunt hår och bruna ögon.

Vigseln skedde den 15 maj 1910 i Norrbyn hemma hos farbrodern Ludvig Löfström som var bagare och hade en rätt stor gård där på fastlandet. Sonen Johan David Hagström f 1910 och Bengt Rudolf Hagström f 1917, bägge på Norrbyskär. Hon bakade allt tunn-bröd själv. På höstarna kom mjöl med båtarna till Skäret. Husmödrarna köpte säckvis av mjölet och tingade tid i bakstugan. Där bakade man tunnbröd och råglimpor som man sedan förvarade hemma. Småbröd, blåbärskakor och skorpor bakade Wanda hem-ma. Svamp och bär plockades i skogarna på fastlandet.

Mjölk kunde man i begränsad omfattning få från bönderna på fastlandet. Mjölken gick i första hand till de späda barnen. Det var besvärligt att frakta den till Norrbyskär. Värmen och tiden kunde göra att mjölken ibland var gällen när den kom fram till skäret. Många drack svagdricka till maten. Det fanns två bryggare i Norrbyn som levererade drickan i 40-liters kaggar. Det var besvärligt med dricksvatten på skären. Brunnarna sinade lätt under torrperioder. Man grävde då små gropar i sanden på stränderna och lät havsvattnet filtreras genom sanden så att man kunde åtminstone få vatten till matlagningen.

På morgnarna gick Wanda och hämtade strömmingen och skötte näten som Rudolf använde när han fiskade. Då fick tant Ragnhild passa yngste sonen Bengt som var född 1917. Tant Ragnhild, som är dotter till Nils Petter Hagström, fick frågan av Wandas syster Selma, som bodde på Stengrundet, om barnpassandet gick bra. Tant Ragnhild (född 1907) och som borde ha varit en 10-12 år gammal vid detta tillfälle började gråta sägandes att hon mycket hellre ville vara hemma och leka med de andra barnen, men då hennes mamma hade sagt att de behövde pengarna som barnpassandet gav, gjorde hon det. Det var smått om pengar för många på skäret. Huvudmåltiden var saltströmming och mandelpotatis med långmjölk till efterrätt.

Wanda älskade vävningen. Hon hade en vävstol som stod i köket. Där var hon igång natt som dag. Hon vävde mattor, handdukar, skjort- och kalsongtyger. 

Huset låg mot havet. Timmerstockarna flöt förbi och frestade till lek trots att det var förbjudet att hoppa mellan och på dem. Davids kusin, Asser och Monika Hagström, hade två söner, Stig och Lars, som besökte sin farmor Alma Hagström på skäret på somrarna. Då glömdes förbuden och leken tog vid på stockarna berättar Ingegerd.

Wanda flyttade från änkehuset i slutet av 1950-talet till ett rött tegelhus på Stuguskäret, det näst sista på vänster sida efter huvud-gatan. Där bodde hon i bottenvåningen mot gatan och kunde se de som gick förbi samtidigt som hon virkade på en vante eller något annat nyttigt. Lägenheten rymde ett kök med vedspis och spiskammare, ett litet vardagsrum och en toalett. På farstubron fanns en sittbänk och en bänk fanns på tomten. Där brukade hon sitta på somrarna. Bakom huset hade hon en liten köksträdgård. Senare, fick hon en elspis. När barnbarnen Kerstin och Ingegerd besökte farmor fick Ingegerd ligga i vardagsrummet och Kerstin dela säng med farmor i kökssoffan. Innan de somnade i soffan brukade farmor berätta vad hon planerade att göra nästa dag med tillägger ”om jag lever”. Kerstin var livrädd att hon skulle vakna upp en morgon och finna farmor liggandes död i soffan på grund av detta ideom.

När sonen Bengt, som led av m.s., ej längre kunde klara sig själv flyttade farmor till honom i Örnsköldsvik. Där bodde hon tills Bengt avled i december 1971. Därefter flyttade hon till ålderdomshemmet Solgården i Hörnefors. Hon fick leva i ytterliggare 9 år. År som var ljusa då hon trivdes bra på Solgården.

Ryggen var fortfarande rak ända in i det sista, som hos den, som ej låtit sig nedslås av sorg och avund. Rättvis, ärlig, flitig och gud-fruktig levde hon sitt liv i förnöjsamhet och glädje. Sjöng gärna en psalm eller två och besökte flitigt frälsningsarmens möten när hon var på besök i Stockholm. 

Sture 1931, Siv 1928, Maj 1926, Kurt 1924, Edit 1922, Allan 1920, Estrid 1918, Anna-Maria 1916, Elise 1915