Page 111 - Våra rötter

Redan på 1500-talet fiskade Gävle fiskerisällskap vid Ångermanlands kuster där de under 1600- och 1700-talen an-lade fiskelägen på öarna och vid kusten. Man reste med hela familjen inklusive drängar och pigor i maj månad upp till Ångermanlandskusten i sina ”kaxar”, Med förde man husdjur, husgeråd, salt i stora mängder och andra förnöd-enheter.

Fisket vid kusten var mycket rikligt. För att öka försäljningen, som kunde per familj uppgå till flera tusen tunnor fisk, höll fiskarna marknader efter kusten och i inlandet.

I gamla handlingar berättas att under 1840-talet hölls årliga marknader i Arnäs, Själevad och Anundsjö socknar. Den marknad som då hölls i Mo kallades strömmingsmarknaden då det var fiskare från Gävletrakten, Ulvön och andra fiskelägen utefter kusten som kom roendes eller seglandes i sina lågtgående skötbåtar oppför Moälven till Galastan. Ovanför Galastan blev Moälven så strid och forsig att man ej kunde komma längre in i inlandet per båt.

Vid dessa fiskmarknadsdagar kom uppköpare med häst och vagn från omkringliggande socknar och ända uppfrån Åsele och inre lappmarken som från Storborgaren i Anundsjö. Resor som kunde ta både tre och fyra dagar tur och retur. Man kom, gammal som ung, dels för att byta medförda varor som tjära, som var dåtidens största Svenska exportvara, bjälkar, lin, ull och värfter samt ibland ost och smör mot strömming och annan fisk, salt, stångjärn, kalk, kvarnstenar och senare kaffe, tobak, siden och porslin, dels för att träffa vänner och bekanta. Från att tidigt bara varit en fiskmarknad, som först hölls 3 och senare 2 söndagar i septem-ber månad utökades varuutbudet och det sociala livet tilltog. Varorna måste dock säljas eller bytas i smyg då endast borgerskapet i Härnösand hade rätt att sälja varor som ej var hemtillverkades enligt den så kallade näringsfrihetsförordningen.

Då vägarna var dåliga och illa underhållna lagrades tillbytta och köpta varor hos traktens bönder tills vinterföre kom. Då fraktades varorna till uppköparnas hemorter där sörkarlarna i sin tur sålde varorna med goda förtjänster.

Inom Mo socken fanns endast krono- och kronoskattehemman. De var ålagda att hålla sex båtsmän uppdelade på de olika byarna. Båtsmanstorpen skulle vara så stora att de kunde hålla en ko under vintertiden. Mo socken skulle ock-så underhålla sockenvägen om 1 ½ mil från Gala by till Björnsjö by samt en bit om 1/4 mil av vägen till Anundsjö från Mo Gästgiveri till Rösåsänget. Varje hemman gjorde ett dagsverke per år för att underhålla vägen. Vintertid hölls vägarna öppna av hemmansägarna som med sina hästar plogade inom det område som socken var ålagd. Håll- och reservskjutsar med häst och vagn fanns dels vid Hörnäs och vid Mo Gästgiveri. Den mantalsförtecknade folkmängden uppgick till år 1845 för byarna som följer:

År 1852 flyttades marknaderna i Arnäs och Själevad till den nyligen anlagda köpingen i Örnsköldsvik. Fiskemark- naden i Mo utvecklades nu alltmer mot en full torgmarknad. På 1860- talet anskaffade Mo såg en liten hjulångare ”Örnsköld” för transporter av sågade trävaror och ibland manufaktursmide med mera till Domsjö lastageplats. I retur tog man varor till Mo. År 1864 upphörde näringsfrihetsförordningen så att varje Svensk välfrejdad person kunde söka handelsrättigheter och särskilda rättigheter för sprit och viner. Den växande skogshanteringen, som gav folket kontanter att röra sig med, handelsfriheten och de nedlagda marknaderna i Arnäs och Själevad verkade för att ström- ingsmarknaden i Mo blev alltmer en helt vanlig torgmarknad.

Den mer nöjesbetonade delen av Mo marknad flyttades till den gamla avröjda upplageplatsen för bjälkar, som låg c:a 200 meter norr om Galasjöåns utlopp. På den gamla marknadsplatsen i Galastan fortgick handeln med ström-ming, spannmål och jordbruksredskap. Här fanns nu även symaskiner, separatorer, järnspisar och slåttermaskiner samt finsmeden P. Öbergs handgjorda kaffekvarnar.

Senare på kvällen började de verkliga marknadsnöjena. Man kunde åka i handdragna karuseller, lyssna på positiv- spelare och titta i tittskåp och bese den skäggiga damen utan underkropp.

Det dansades på marknaden till musik av några spelmän. Bröderna Lodin på järnbruket spelade fiol. Per Johan Lodin vann ett distriktsmästerskap i Härnösand med sin låt ”Per Johans polka”. De avbyttes ibland av någon kvinna som sjöng och trallade låtar samtidigt som hon stampade takten. Det prasslades överallt i buskarna. Ett prassel, som ibland fick sitt efterspel med vigsel i Mo Kyrka.

Enligt lag var det förbjudet att sälja eller utskänka sprit närmare än 2 kilometer från marknadsplatser. Trots förbudet öppnade några förslagna affärsmän en kombinerad krog och handelsrörelse. Spritmissbruket var omfattande. Hem- bränning, lönnkrogar och olovlig sprithantering florerade ymnigt. Många, även kvinnor och fattiga torpare försökte göra sig en slant på spriten. Personer avled i spritförgiftning och flera i Mo:s byar blev ställda inför domstol. En mörk tid i bygdens historia.

Prosten Carl Johan Holm ger Mo församling mycket beröm vid visitationerna åren 1841, 1856 och 1859. Han skriver: ” Det var ett nöje att få höra skriftebarnens kunskap” Endast en kvinna i församlingen hade i åratal uteblivit från Gudstjänst och nattvard. Den tilltagande ”nattlöpningen” bland de yngre ökade dock och föranleder Holm i de senare visititationsberättelserna skärpa tonen. ”Den gosse som går på nattbesök till flickor, är ett medel i djävulens hand att förföra unga flickor. Den flicka, som tar emot nattbesök, hon mottager djävulens utskickade, som vill föra henne från Gud till djävulen. Gud har strängeligen förbjudit otukt och skörlevnad och sagt att sådana icke kunna ärva Guds rike”. Föräldrarna lämnades därefter ”ganska ömma och allvarsamma förmaningar” uti denna allvarliga fråga.

Nattlöpandet fortsätter ändå och lämnar sina spår i att barnafödandet utanför äktenskapet ökar. År 1890 är 8% av de födda barnen utanför äktenskapet. Även några av våra anor, som flyttar till Mo, har barn utanför äktenskapet, vilket visar att nattlöpande även försegick i grannsocknarna.

Den 31 maj 1869, efter de svåra o-åren 1864-1868, konstitueras en baptistförsamling i Mo socken.

År 1875 kom Domsjö, en passagerarbåt med fällbar skorsten som därigenom kunde segla under den gamla pålbron vid prästsundet. Tyko Pettersson, Elvira Hagströms man, var kapten på den båten.

År 1877 uppförs en småskola för sågverksarbetarnas barn i Mo och år 1880 inrättas en handelsbod i Mo för att ”motarbeta allmogens utarmande genom lanthandlarnas bedrägeri”. Verkan av denna handelsrörelse, som under de första fem åren gjorde en förlust om 30 000 kronor, hade blivit, skrev styrelsen år 1884, ”att bolagets landbönder icke som förr varit nödgade att köpa hos lanthandlare, där de varit utsatta för all slags bedrägeri. Även har genom handelsföreståndarens tillskyndan en mängd brott mot brännvinsförordningarna blivit beivrade och därigenom lönnkrogeriet märkbart förminskat”.

Handelsboden var välförsedd med det mesta som efterfrågades, som t.ex. spannmål, salt, läder, linfrö, kortlekar, silkesdukar och luktvatten. Mo sågverk med handelsboden blev en kommersiell medelpunkt för en ganska vidsträkt trakt. Befolkningen bytte till sig varor mot timmer, kol och utförda tjänster som t.ex. flottning, röjning av vatten-leder, och arbete vid sågen när de ej själva hade kontanter att handla för.

Vid 1880 års visitation noteras: ” Här såsom annorstädes finns mycket liknöjdhet inför undervisningen.” Eleverna kom och gick som det behagade dem. Redan år 1872 och 1873 kunde ingen examenskatalog upprättas då alla barn upphörde med sin skolgång innan terminen var slut. Detta påverkade även nattvardskolan, då ingen som saknade avgångsbetyg fick ”gå och läsa”. Än var antalet baptister få men separatistiska rörelser blev alltmer verksamma.

Evangeliska fosterlandsstiftelsen kommer till ”kyrkans” undsättning och håller missionsmöten i kyrkan och i skol- lokalerna för att motvikta den växande separationen.

En genomgripande modernisering av vattensågen i Mo genomfördes under året 1881, då den blivit ”så utrutten i grunden att årlig-en tarvas dyrbara reparationer”. Den ombyggda anläggningen sågade drygt 100 stockar per ram och skift. Ett klent resultat jämfört med ångsågarna, men ändå gav den nya sågen med sina fyra enkla ramar minst 25 procent större produktion än den gamla sågens dubbla och två enkla ramar.

En nykterhetsförening bildades år 1882 i Mo av 17 personer. Föreningen utökades snabbt med fler medlemmar och flera föreningar bildades. Sångkörer bildades, som sjöng på marknaden, för att få folk att ägna sig åt annat än spriten. Även flera religiösa sammanslutningar tillkom och bidrog till nykterhetsivrandet.

Moälven, som slammade alltmer igen av massor som kom uppifrån och via ansluttande åar samt av avfall från Mo såg, krävde allt-mer grundgående fartyg. Skepparen Westman som förde befället över hjulångaren Mo, som kom år 1884, berättar att den var så grund ”att den kunde gå upp i ärtlandet när det är mycket dagg”. Båtarna hade en kilformad för som ”plöjde” en fåra i den lösa älvbotten och på så sätt hölls älven farbar ända tills pråmtrafiken avvecklades.

Efter järnvägens tillkomst år 1892 och Mo sågs avveckling 1894 minskade behovet av en marknad avsevärt. I början av 1900-talet upphörde den helt.

Jonas och Märta kom ej med i flytten 1894 till Norrbyskär. De blev kvar i Mo. Men sönerna Jonas, Johan och Nils Petter som arbetar på Mo Bruk samt dottern Emma Kristina, gift med baptistpastorn Jonas Östman, vars make också arbetade på bruket, flyttade den 22 oktober 1894 till Norrbyskär. Dottern Marta Greta gift med A J Hellström flyttar år 1897 till Norrbyskär.

Sven är född den 23 sep 1817 i Locksta, Björna socken som son till nybyggaren Per Svensson och hans hustru Margareta Pehrsdotter. Han var gift 1.0 den 14 dec 1845 i Stennäs, Fredrika socken med Kajsa Stina Gustavsson f 20 okt 1819 i Bredträsk, Fredrika socken, dotter till Gustaf Johansson och hans hustru Anna Caisa Pålsdotter. Kajsa Stina avled den 24 augusti 1856 i Bredträsk, 56 år gammal. Med henne fick Sven barnen;

Greta Cajsa f 4 mar 1846 i Stennäs, Fredrika socken. Hon flyttar till Bjurholm socken år 1864 där hon avlider ogift och barnlös

Jonas Gustaf Svensson Hellström f 15 okt 1848, i Aspsele, Fredrika socken. Han hinner vistas på 7 olika ställen innan han den 23

Christina Carolina Christoffersdotter f 5 juni 1863 i Åsele.

Per Olof Svensson f 4 nov 1851, i Aspsele, Fredrika socken. Flyttar till pag 116 år 1863. Han hinner vistas vid inte mindre än 14

Anders Johan Svensson som senare tog sig namnet Hellström, f 14 april 1855, i Aspsele, Fredrika socken, begär år 1865 attest till 

Stina Lovisa Gustafsdotter f 13 juli 1824, troligen i Fredrika socken, dotter till Gustaf Johansson (namne) och hans hustru Stina Handotter boendes i Bredträsk, Fredrika socken ifrån 1832, har en u.ä. dotter, Stina Gustava, född där den 10 jan 1850. Hennes far är Pehr Olof Ersson i Moträsk. Stina Gustava får lämna hemmet vid 13-14 års åldern för att tjäna vid några olika gårdar i Fredrika och i Bjurholm socken. Där vistas hon åren 1866-1868 hos sin mormor, fattighjonet Stina Hansdotter i Bredträsk, Bjurholm Socken, som avlider år 1871, 76 år gammal. Från slutet av 1868 tjänar Stina Gustava piga vid ytterliggare några gårdar. Den 27 november 1876 får hon u.ä. dottern Anna Lovisa. Stina Gustava flyttar till Björna den 4 oktober 1884. Dottern, 8 år gammal, kvarstår i Bjur-holm under lösa pigor.

Stina Lovisa Gustafsdotter får också utom äktenskapet sonen, Anders Gustaf f 3 juli 1855 i Moträsk, Fredrika socken. Sonen gifter sig den 24 juni 1880 i Mo med Brita Lisa Runsten och flyttar med sin hustru den 28 oktober 1884 till Högsjö socken

Den 9 apr 1859 får Stina Lovisa sonen Nils Johan i Bredträsk, Fredrika socken. Enklingen Sven Pehrsson i Aspsele anmäler sig som barnafader och gifter sig 2.0 med modern den 6 nov 1859 i Bredträsk, Fredrika socken.

Tillsammans får de dottern Emma Lovisa f 13 juni 1861 i Aspsele, Fredrika socken. Gift den 5 aug 1883 med Gustaf Noréus i Skön socken. Med sina barn emigrerar paret Noréus år 1892 till Nord Amerika. År 1863/1864 flyttar Sven Persson med sin andra hustru och barnen Anders Gustaf, Nils Johan och Emma Lovisa till Mo Bruk och sågverk i Mo socken. Barnen i hans första kull och Stina Lovisas u. ä. dotter Stina Gustava har eller får då alla lämna föräldra-hemmanet och flytta ut till olika familjer i Fredrika socken som nämnts ovan. Dottern Stina Gustava är då 13-14 år gammal. Sonen Per Olof är 12 år gammal. En vanlig ålder då att lämna föräldrahemmanet för att tjäna hos någon och på så sätt lära sig praktiskt ett yrke. I Mo socken får Sven och Stina Lovisa;

Med Sven tog nybyggare-epoken inom denna släktgren slut. Han hade inget eget hemman utan bodde inhyses, en här - en där. Sin utkomst söker han via olika anställningar och blev till sist sågkarl i Mo. Han och hans andra hustru Stina Lovisa läser någorlunda innantill och har ett svagt begrepp om den nya läran men kan inte utantill varken lilla katekesen eller Svebelie förklaring. Han avlider i Mo den 6 nov 1889, 72 år gammal och hon den 9 september 1909.

Sonen Nils Johan Lindgren är det enda av barnen, av de som kom med till eller är födda i Mo, som flyttar med sin familj till Norrby-skär i första resan den 22 oktober 1894.

Svens bägge hustruar är ättlingar till den beryktade nybyggaren Fin-Pål och hans hustru Catharina Pålsdotter genom deras son

Pål Pehrsson f 1762 och deras dotter Christina Persdotter f 1761 som följer:

Anna Catharina                                Pålsdotter Gustaf Johansson

Kajsa Stina Gustafsdotter                  Stina Lovisa Gustafsdotter

Anders, är född den 14 april 1855 i Aspsele i Fredrika socken i Västerbotten som son till Sven Persson och hans hustru Kajsa Stina Gustavsson, som avled den 24 augusti 1856, 36 år gammal. Endast 8 år gammal lämnar Anders sin far och styvmor. Han flyttar till sin mormor, enkan Anna Cajsa Pålsdotter Stenlund i Aspsele, Björna socken. 

Anders var en av de som tyckte om att berätta. Han var bekant med samer och talade något samiska. Säkert hade han lärt  sig många sägner under sin vistelse hos sin mormor.

I bouppteckningen efter Anders hållen den 30 april 1928 i Norrbyskär, Nordmaling socken noteras följande arvingar: Avlidne dot-tern Kristinas barn; Nils Anders Lövström i Nordmaling, Bengt Lager Lövström i Amerika. Dikta Sisilia gift m E. Gustafsson i Bjurholm, Dana Ingeborg Lövström i Nordmaling, Sven Tage Lövström i Nordmaling. Dottern Wanda g m R. Hagström i Nordmaling. Sonen Johan Atle Hellström i Amerika. Sonen Ossian Hellström i Ljusne.

Han efterlämnade c:a 4-5000 frimärken, som inte hade något större värde. Det var mest Oscar II i 5 och 10 öres valörer från affärsrörelsetiden samt flera hundra frimärken från Amerika, troligen från korrespondens med sonen Atle. År 1914, när Atle skulle inställa sig till excercisen, rymde han tillsammans med en kamrat. De gick till Bergen i Norge och tog båten över till Amerika. På så sätt kom Atle att slippa tjänstgöra under första världskriget, som bröt ut efter det att Österrike-Ungern utfärdat en krigsförklaring den 28 juli 1914 till Serbien. Atle blev kvar i Amerika, där han avled, kort efter det att han besökt Sverige 1959, efter 44 års bortavaro.

Paret hade ett inbördes testamente upprättat den 22 mars 1926 med innebörden att den efterlevande maken skulle få fritt dispo-nera hela boet. Behållning enligt bouppteckningen efter Anders Hellström uppgick till 1.829:50. Han hade en guldring, 12 matsked-ar, 1 soppslev, 1 nickelservis, 1 fruktställ samt 3 brickor, 2 ämbar, 3 kastruller, 1 kaffepanna 1 lyxkittel och diverse kokkärl - alla i koppar. I porslin hade han 1 sopterin, 11 karotter, 20 tallrikar, 2 såskoppar, 22 kaffekärl, 1 tvättservis samt diverse glasvaror, 18 lakan, 3 draglakan, 32 kuddvar, 14 dukar, 5 servietter och 35 hand dukar, 1 dunbolster, 1 resårdyna, 6 dunkuddar, 4 stopptäcken, 4 filtar, 2 soffkuddar, 1 byrå, 1 linneskåp, 1 säng, 3 bord, 1 köksskänk, 1 väggur, 1 symaskin, 2 speglar, 3 tavlor, 2 lampor, 6 blomkrukor, toalettprydnader, 6 par bords- knivar, 1 ostkniv, 1 smörkniv, 2 förskärare, 3 set matskedar, 3 lufter gardiner, 1 kor-nich, diverse manskläder, 1 parti trasmattor, 1 korkmatta, diverse snickarverktyg samt dragdon. 1 aktie i Norrbyskärs Handels-bolag, 1 Svenska Statens premieobligation, kontanter 662:-, innestående på Stockholms Handelsbank 390:- samt bidrag från diverse sjukkassor 339:-.

Elin Katarina f 29 maj 1888 i Mo Bruk, Mo socken, avled den 1 juni 1888. Wanda Karolina f 5 nov 1889 i Mo Bruk, Mo sn,