Page 117 - Våra rötter

Till innehåll

Huvudmeny:

Geografiskt > MoDo´s område
Mo nya ångsåg

Sågverkshögkonjunkturen som påbörjades på 1870-talet började sin avmattning redan år 1895. Flera faktorer bidrog härtill som att folkökningen i avnämarländerna saktade av, starkare konkurrens från Ryssland och Finland, som till stor del med hjälp av Svenska maskiner byggt upp sin sågverksindustri, samt att det Svenska skogsbeståndet till större delen förbrukats samtidigt som massa-industrin inträdde som medtävlare på virkesmaknaden.

Vintern 1902-1903 byggde man en sulfitfabrik i Domsjö. Man hade kommit på hur man kunde tillgodogöra sig även de mindre dimensionerna för den dåliga och oväxtliga granen. Erfarenheterna av driften blev så goda att man uppförde ytterliggare en sulfit-fabrik i Hörnefors.

Hörnefors brukssamhälle hörde då till Umeå socken som låg 40 kilometer därifrån. Den gamla bruksförsamlingen med egen predi-kant och församlingsbok hade upphört 1861, då samhället hade stagnerat. Den 22 september 1905 beviljades Kempes ansökan att få uppföra en kyrka ”i Norrby inom Nordmalings församling eller å Hörnefors bruks-egendom inom Umeå landsförsamling” samt att ”för beredande av själavård åt den vid Mo ånsåg samt Sörby och Hörnefors befintliga arbetarbefolkningen” få anställa en bruks-predikant. Samtidigt uppförde Kempe små- och folskolor å Hörnefors bruk. I januari 1908 höll den nyförordnade brukspredikanten Sundelin sin första predikan i kyrksalen på Norrbyskär ”för fullpackad lokal”. Bolaget bekostade även begravningsplats, prästgård och lärarbo-städer. Den 1 maj 1913 bildade Hörnefors egen församling efter många påtryckningar från Kempe och Sundelin.

Frans Kempe sökte ordna samarbetet mellan arbetarna och verksledningen vid Hörnefors sulfitfabrik som tidigare genom en av arbetarna vald förtroendenamnd men nykomlingarna ställde sig kallsinnade till denna bolagets praxis. Några kallade på fackför-eningsförtroendemannen C. A. Svensson från Sundsvall som hölt ett halvt om halvt hemligt första möte på en gårdstomt i byn Bäcken då lokal för ett ”socialistmöte” ej kunde anskaffas i Hörnefors. Resultatet blev att man bildade en fackförening i maj 1907. Kempe var ej glad åt detta och lovade att hålla fabriken öppen till nästa vår så att alla fick tillfälle att pröva hur förhållandena var vid full drift på vilkor att samtliga fackföreningsmedlemmar skriftligen sagt upp sig inom sex månader och utfäst sig att avflytta före 1 maj 1908. ”Till dess är god tid att erhålla annan plats och våren är den lämpligaste flyttningstiden”, ansåg Kempe.

Ultimatumet ledde till att flera av de äldre utträdde ur fackföreningen och att den oorganiserade majoriteten ställde sig vid sidan av konflikten. Den fortsatte dock, då fackföreningen ej föll undan utan hävdade att det var fråga om en föreningsstrid. 

Medlemsbortfallet ersattes dessutom till stor del av utifrån nyanställda arbetare. För att få slut på den utdragna konflikten avsked-ade Kempe under vintern 1908 fackföreningsstyrelsen och tre andra arbetare med motiveringen att de hindrade valet av en för-troendenämnd. En tillkallad förlikningsman lyckades under våren 1909 bilägga konflikten om föreningsrätten och de avskedade utom en återtogs i arbetet. Fackföreningen hade således överlevt. Men då fackföreningen, som beordrats av sitt förbund att fatta beslut om arbetsnedläggelse inför den varslade storstrejken, valde att arbeta var fackföreningen slagen. I september 1909 upp-löstes föreningen. Disponenten Lundqvist rapporterar till Kempe: ”Således är denna visan all, och länge torde det dröja, innan folket låter förleda sig till slika tilltag. De haver nu på min enträgna uppmaning bildat en lokalförening i stil med Domsjö, dit alla tycks ingå. Arbetsfrid är nu vunnen för lång tid framåt. Hörnefors sköter sig nu själva.”

Hösten 1914 blev till en kritisk tid. Krigshotet, den nästan totala mobiliseringen och de många direktiven från läns- styrelsen och andra överordnade myndigheter skapade många problem. Oron att kommunen skulle drabbas av en industriel kris var stor. Men Kempe menade att krisen borde övervinnas genom kraftigt understöd till exportindu- strierna framför andra och att kriget skulle bli kortvarigt. ”Cellulosan kommer säkerligen att stiga högst betydligt och även trävarorna, om och ej omdelbart efter fredsslutet. Jag är dock av den åsikten att vi bör begagna det nuvar-ande läget för att lära arbetarna sparsamhet”.

Skeppningarna fortsatte som vanligt och då den akuta krigsfaran var över för Sveriges del återvände de mobiliserade till hemmen. Över lag normaliserades förhållandena. Men det blev knappt om livsmedel. Löneförhöjningar var det ej tal om de närmaste åren men dyrtidshjälp utgick från bolaget i form av barnbidrag år 1917. Bolaget hjälpte även till med att anskaffa fläsk och majsmjöl samt hjälpte varje familj med möjligheten att sätta en tunna potatis. Vidare uppfördes ett slakteri med rökeri på Norrbyskär och det gamla mjölkförsörjningsproblemet ägnades stor omsorg.

Inför Frans Kempes 70 årsdag den 5 mars 1917 stod det klart för alla inom Hörnefors kommun vad han betytt för bygdens utveck-ling. En kommitté bildades för att hylla Kempe denna dag men han avböjde då det ej var tider för hyllning och tacksamhetsbetygel-ser. Man borde mer tänka på nuets och framtidens problem och ej på det som varit.

Den personliga uppvaktningen blev ej av men vid sin gård Sanna i Härnösand tog Kempe avsked av arbetarna. Mo och Domsjö hade ställt en ansökan till Kungliga Patriotiska sällskapet om belöning för långvarig och trogen tjänst för ett 50-talet arbetare. Denna tillstyrktes av Hörnefors kommunalstämma enligt gällande regler i mars 1917. Från förtroendenämnden vid Mo ångsåg avlämnades en adress som gjorde särskilt starkt intryck på Kempe. I den sägs; ”På Norrbyskären, som för ett par och tjugo år sedan erbjödo anblicken av endast några obetydliga öde skär utan en människoboning, där finnes idag ett industrisamhälle, som i omfattning och fulländad organisation allmänt erkännes som ett mönster för andra sådana. I trevna bostäder, omgivna av plan-teringar och trädgårdsland och med något av verklig hemprägel över sig för där en befolkning på inemot 1.000 personer sin lugna tillvaro under förhållanden, som trots det isolerade läget kommit arbetsglädjen och allmän belåtenhet att slå fasta rötter .... Mo arbetare räknade som en särskild förmån att Ni med oss alltjämt velat stå i omdelbar personlig förbindelse. Mellan oss och eder ha härigenom knutis band av förtroende, som aldrig kunna slitas.”

O = Jonke Forsgren 61 år, X = Janne Forsgren 59 år, + = Petter Forsgren 56 år. (Markeringar ovanför deras huvuden).

A. J. Hellström 62 år står längst till vänster i andra raden med käpp med Johannes Hagström 68 år vid sin sida. Fotot är från den första utdelningen den 17 augusti 1917 av Kungliga Patriotiska sällskapets medalj för långvarig och trogen tjänst till ett 50-talet Mo och Domsjöarbetaren. Ytterliggare en medaljutdelning skedde i slutet av året. Frans Kempe i mitten med hustru och sonen Carl.

Till förtroendenämnderna vände sig den avgående chefen. ”Jag har aldrig kunnat förstå att arbetare och ledare skola stå i skilda läger.” En varm vänskap hade uppstått till förtroendeledamöterna som föranledde Kempe att vidare säga: ”Att förhållandena så utvecklats är för mig så dyrbar, att medvetandet därom i högsta grad förljuvar min lefnadsafton.”

Redan på 1920-talet inleddes rationaliseringar. Trångboddheten på skäret var besvärande med stora sanitära brister. I april 1929 lät Carl Kempe bomben brisera. Av de elva ramarna skulle tre överföras till Domsjö ångsåg och ett 50-talet arbetare skulle flyttas till Domsjö sulfitfabrik, som stod inför en utbyggnad. Därtill skulle ett 40-talet pension-ärer i 60 års ålderna beredas bostad vid Håknäs, Mo bruk och invid Örnsköldsvik och erhålla en tilläggspension om 500 kronor per år med naturaförmåner, - fri hyra, ved och elektrici-tet - då de ej längre kunde erhålla lättare arbeten. En stigande permanent arbetslöshet hoppades Hörnefors kommunen kunna lösa genom överflyttning av folk till Alfredshem, där utbyggnad möjligen kunde var aktuell men av detta blev intet genom nedskärningen på Norrbyskär och utflyttningen av arbetare därifrån. Driftsinskränkningarna under 1929 och 1930 medförde inga omdelbara bekymmer för Hörnefors då de friställda arbetarna fick arbete vid Domsjö och vid den nya treetexfabriken i Hörneborg. Bolagets strävan var att på så sätt ”ta hand om” sina arbetare, som blev övertaliga på skäret.

Exporten av trävaror i stds från de tre länderna vid norra Östersjön hade utvecklats som följer:

     Sverige     Finland          Ryssland
1870     435.000      85.000      c:a 30.000
                                             1890     875.000     230.000         330.000
                                             1910     930.000     585.000       1.300.000

Oron över flyttningen av arbetare från skäret, som av styrelsen för Mo och Domsjö, betraktades som en första etapp i nedläggan-det av sågdriften vid Mo ånsåg , drunknade i den allmänna depressionen och den därmed följande arbets- lösheten.

Driften vid sågen fortsatte, dock i mindre skala än tidigare under 1940- talet. Först år 1952 stannades sågen. En epok var gången. Många lämnade då skären och flyttade in till Domsjö, Örnsköldsvik och Hörnefors. Äldre, ofta pensionärer, blev kvar på skären. I dag (2002) används många av lägenheterna som sommarbostad och KFUM bedriver lägerverksamhet i den gamla skolan.

Johan David Hagström 1910-2011    
David på besök år 1914 hos mormor Marta Greta Hellström. Foto i släkten Hagströms ägo.

David föddes den 12 september 1910 på Norrbyskär på Långgrundet i huset nummer 18 som son till Rudolf Konrad Hagström och hans hustru Wanda Karolina Hellström. De bodde då på övre våningen i lägenheten som vette åt gårdssidan. Senare omkring 1926 flyttade familjen till nummer 4 nederst på gatan så att Rudolf skulle få närmare till sågen.

När David var i Hörneborg flyttade Rudolf och Wanda på 1930-talet till nr 5, överst, bakre sidan, dät de bodde tills Rudolf avled 15 juli 1947. Vanda kom då till änkehuset som låg mellan nummer 18 och 19. Därifrån flyttade hon i slutet av 1950-talet tlll Stugeskär nr ? och bodde nederst mot gatan. Johannes Hagström med hustru Christina Hansdotter kom till skäret 1894 och bodde i Stugeskär nummer 42. Anders Johan Hellström med hustru Märta Greta Forsgren kom till skäret 1897 och bodde överst mot gatan i nummer 40 på stugeskär

I unga år fick David en kniv av sin far Rudolf så att han skulle lära sig tidigt att rätt hantera den. I sjuårs-åldern fick David en yxa och en liten skottkärra så att han kunde hämta splitved för värme och eget snickrande. Med kniven hände inga olyckor men med yxan lyckades David skala av en fingertopp. Lärarinnan i skolan uppmanade David då att i fortsättningen endast hugga med yxan i veden.

Då David hade ett kastanjebrunt hår med en röd toning kallades han för rödskallen. Han vistades mer hos mormor Marta Greta Forsgren - Hellström än hos farfar Johannes Hagström då det var färre barn hos mormor - flera av hennes barn hade avlidit som små.

En ättling till Forsgrenarna var storsångare - tenor och ledare för sångarna på skäret. Många av Forsgrensättlingarna hade goda sångröster men något av detta anlag hade David ej fått. Han blev därför befriad från sången i skolan och fick leka för sig själv på skolgården när klassen hade sångtimme.

Idrottsföreningen på skären, som stöttades ekonomiskt av Kempe, hade stor anslutning. Bolaget bekostade en idrottsplan mellan sågen och bostadshuset nummer 1. Varje år ordnades stora idrottsfester med deltagare från fastlandet. Fotbollen dominerade och laget vann DM åren 1914 och 1915. David var en intresserad åskådare med stort intresse för fotboll och idrottsprestationer som höll i sig även när han kom som vuxen till Stockholm.

När David var 12 år fick han sitt första sommarjobb. För 25 öre timmen plockade han så kallad splitved (bitar som blev över när stockarna kapades till rätta längder) och stuvade veden i båtarna som la till vid Norrbyskär. Pengarna han tjänade sattes in på ett konto hos Stockholms Handelsbank.

I 1920-talets början var det aktuellt att riva sågen på Norrbyskär och ersätta den med en modernare. Men innan planerna hann sättas i verket brann sågen ner den 14 februari 1923. Ett nytt sågverk uppfördes och stod klart till hösten 8 månader efter branden. 
Foton i släkten Hagströms ägo.

1924 avlade David sitt IOGT nykterhetslöfte. Ett löfte som han hållit. Att tala sanning och stå vid sitt ord är en honnörsregel som präglat många sågverksarbetare. Så även David. På kvällar och helger spelar han Schack med en kamrat. Böcker lånades och lästes vid skolans och nykterhetslogens bibliotek.

I 6 år fick David gå i Norrbyskärs folkskola. Examensdagen var den 30 maj 1923. Sedan var det dags att nästan 13 år gammal börja arbetet vid den nya sågen. Parallellt med arbetet gick David ytterliggare två terminer i Norrbyskärs fortsättningsskola som drevs på aftnarna. Han läste då modersmål, naturkunnighet, slöjd och teckning. Examen avlades den 18 maj 1925.

En dag när David stod på en avsats och tog emot stockar som kom uppifrån ned till honom med ena änden före, slant Davids fot så att foten kom ut på den bädd av stockar han redan tagit emot och lagt ned för kapning. Kaparen hade redan börjat föra fram såg-klingan mot stockarna och i ett huj skar klingan igenom stockarna, den relativt tjocka fotsulan på Davids sko och genom undre del-en av fotbladet. Det blev någon månads konvalescens på sjukstugan i Nordmaling. Hopsyningen av foten läkte väl men då klingan, som var några milimeter bred, hade kortat av senor och nerver passade dessa ej helt ihop med påföljd att tårna kröktes och att nerverna blev extremt överkänslig. David kunde ej mera gå barfota på het sand på grund av den smärta värmen förorsakade. Vid mönstringen blev David befriad från tjänstgöring i fredstid på grund av sin fotskada.

När sågen drabbades av 1930-talets nedgång och depressioner flyttade David och hans bror Bengt till Hörneborg vid Örnsköldsvik, där Mo och Domsjö koncernen hade anlagt en Tretex fabrik för att kunna sysselsätta de övertaliga sågverksarbetarna vid Norrby-skärs såg. Första veckan fick de sova på en planka i fabriken. Sedan bodde David inneboendes i c:a en månad. Tillsammans med kusinen Harry Nyberg, som var son till Selma Johanna Hagström, hyrdes en lägenhet i Örnsköldsvik. Här fick David en mer beståen-de bostad.

Det var ont om arbete vid Tretexfabriken, men förmannen, som även han var från Norrbyskär, ”hittade på” olika arbetsuppgifter. David blev här, tills han flyttade till Stockholm 1939.

Tretexfabriken i kvällsbelysning

Redan på skäret tog David en Hermodskurs i frihandsteckning. När han kommit till Stockholm blev det konststudier vid ABF tre kvällar i veckan.

Gunhild Oliva Hagström 1912-1992

Gunhild föddes den 21 juli 1912 i Råå, Raus församling som dotter till Karl Johan Hagström och hans hustru Kersti Bernhardina Svensdotter. Karl Johan, som är en äldre bror till David Hagströms far Rudolf Hagström, blev erbjuden att få utbilda sig till ingenjör i Stockholm men hans mor Kristina tackade nej till erbjudandet. Karl Johan fick arbete på en Mekanisk verkstad i Järvik, Arnäs socken som ung. Men sjön lockade.

Han for på de sju haven ända tills han mötte Kersti i
Raus. Hon lär ha varit förlovad med en annan men
slog upp förlovningen, när hon mötte Karl Johan.
Kanske var Karl Johan, som rest på värmen, mer
spännande? Han mönstrade av och den 10 februari
1909 vigdes de i Råå kyrka, Raus församling i Skåne.

De fick tre barn:
Karl Johan Sigvard f 13 oktober 1909, död 1986
Gunhild Oliva f 21 Juli 1912, död 1992 och
Kurt Harald Alf f 18 nov 1914, död 1992.

Gunhild som arbetade i Handelsföreningens handels- 
bod på Råå besökte år 1935 med sina föräldrar släkt- 
en på Norrbyskär. Efter besöket började hon och
David brevväxla med varandra.

Det blev flera besök för Gunhild på Norrbyskär, i
Hörneborg i Örnsköldsvik och Köpmanholmen hos
släkten.

David hälsade på i Helsingborg. Även om inget hade

                 Gunhild och David på Råå 1936 med Kersti Svensdotter.                      sagts så var det liksom underförstått att det var 
                                  Foto i släkten Hagströms ägo.                                          deras de att bli ett par.

Förlovningen blev i Örnsköldsvik. Sommaren 1939 flyttade David till Stockholm och köpte där en frukt och blomsteraffär, som låg på Söder - på Långholmsgatan 14. Han fick låna 4.000:- SEK av pappa Rudolf Gunhild o David på Råå 1936 med Kersti Svensdrotte och kunde själv av sparade pengar bidra med ytterliggare närmare 4.000:- SEK.

Norrbyskär den 9 juli 1939. Käre son, Jag sänder härmed enligt din önskan det begärda lånet. Det är en check på 3500 kronor att lösas i Skandinaviska banken och 500 kronor i 10 styck 50 kronor sedlar. Jag önskar att dessa pengar är en början till din tryggad framtid. För ordningen kan du sända ett bevis på lånet. Många kära helsningar från far, mor o bror. Rulle. 

På baksidan fortsätter brevet. Käre David, som du ser har pappa skrivit, så jag har ej någe särskilt att tillägga, annat än en önskan om framgång och lycka. Pappa ber mig hälsa till Gun, det glömde han, så du hör vi tänker även på henne som vår. Ja må så gott. Hoppas ingen rövar bort dig när du hämtar brevet, vänliga hälsningar. Mor. David bodde då på Heleneborgsgatan 44, på Söder i Stockholm.
Råå Handelsfilial den 4 mars 1938
Från vänster bakom disken; Hanna Widhe, Gunhild Hagström, Harry Magnusson

Den 27 augusti 1939 vigdes David och Gunhild i Raus kyrka. Bröllopsmiddagen avhölls på Råå värdshus. De bosatte sig först på Slipgatan på Söder i Stockholm, där de fick första månadshyran efterskänkt mot att de tog lägenheten! (Vilken dröm för dagens ungdomar (år 2002) som med ljus och lykta söker bostad i Stockholm). Hyran var 1100:- SEK per år. Snart flyttade de till Tobak-spinnargatan 1. Där var hyran högre eller 1800:- SEK per år.

David och Gunhild Hagström 1935

Gunhilds erfarenhet från Råå Handelsfilial kom till pass i den av David inköpta blomster- och fruktaffären. Affärens omsättningen året innan hade varit 35.000:-. Men kriget kom och det blev svårt att få tillräckligt med frukt. Dessutom reglerades priserna för frukten av staten vilket gjorde det näst intill omöjligt att nå en lönsamhet.
Hemma på Norrbyskär såg man knappast
tomater och andra grönsaker. Första gången
David åt en skiva tomat och ett salladsblad
var i Stockholm 1930, då han efter att ha
besökt Stockholmsutställningen åt på en
restaurang. Länge undrade David, om han
skulle våga äta det bilagda gröna sallads-
bladet eller om det bara var en dekoration
som skulle petas undan, när man åt. Men
han åt både salladsbladet och tomatskivan.

Lika illa var det med blomsterkunnandet. I
saluhallen fick han vänta, tills någon kom
och beställde blommor, så att han kunde få
höra vad blommorna hette. När han så hade
lärt sig namnet, kunde han gå fram och göra
sina inköp. Noga skrev han blomnamnen på
lappar, som han fäste vid blomvasen, så att
han i sin egen affär skulle kunna veta vad
blomman hette. För att lära sig blomster- 
bindning köpte han en bok i ämnet och
tittade på andra blomsterhandlares sätt att
binda och göra kransar.
                            Kerstin och Ingegerd Hagström.

Krigets inverkningar sänkte affärens förväntade årsomsättning till endast 28.000 :- SEK. Men värre prövningar skulle komma.

David beordrades att inställa sig julaftonen 1939 vid A 1 i Stockholm för beredskap eller militärtjänstgöring. Hur klara affären Kerstin och Ingegerd Hagström. och försörjningen av sin familj under sådana Foto i släktens ägo. villkor? Nåväl, till följd av en tidigare lungsäcksinflammation hade David en sänka på över 20, som ledde till att han fick uppskov i ett år med inkallelsen. Uppskovet upprepades sedan varje år, tills kriget hade tagit slut.

Deras första dotter Kerstin Wanda Ingegerd föddes den 17 augusti 1942 i Högalids församling, Stockholm.

Då Gunhild tyckte att David var borta väl mycket, lade David målandet på ABF åt sidan. Tidigt om morgnarna cyklade David till saluhallen och köpte blommor, som han sedan under dagen sålde i affären. Arbetsdagarna var långa men i stället för målandet blev det språkstudier, dock ej så intensivt som med målandet.

Den 23 maj 1945 föddes Kerstin Eva Birgitta i Högalids församling. I augusti 1946 flyttade familjen till Sjöbjörnsvägen 8 i Gröndal.

År 1950 köper David en bil, en grön Ford Anglia. Han är en av de första ”på gatan” som har bil och slipper nu cykla till Hallen för att göra inköp till affären. Då bilen lastar betydligt mer än cykeln kan han göra mera omfattande och rationella inköp. ”Akta dig så att min pappa ej kör på dig ” ropar Kerstin till sina lekkamrater, när leken blir alltför hetsig.

Affären stängde de 1973. Som pensionär tar David upp målandet igen och Gunhild, som ej har målat tidigare, börjar även hon må-la vackra tavlor. Möjligen ångrar David att han helt växlade ut målarkurserna mot språkkurser. Kanske hade det varit bättre, tror han nu, att han hade trappat ned måleriet men ändå fortsatt utbilda sig inom det. Den konstnärliga ådran och ambitionen att utt-rycka sig i bilder lever i allra högsta grad kvar än liksom studierna i Esperanto, ett konstspråk som en gång troddes kunna bli en brygga mellan olika språkgrupper. Den 30 april 1992 avlider Gun-hild, 80 år gammal. David flyttar till ett servicehem i Gröndal på Lövholmsvägen 27, med eget boende och tillgång till gemensam matsal, läkare, sjuksköterskor samt tillsynspersonal. Han avlider den 10 juni 2011 – 100 år och 9 månader gammal på några dagar när.
David och Gunhild Hagström, Mona och Asser Hagström, Bengt Hagström. Foto i släkten Hagströms ägo
Barnen: 1 och 3 från vänster nämns ej vid namn på grund av integritet. Kerstin (2), och Ingegerd (3) Hagström.

Kerstin brukade berätta till sin mammas förtret för sina lekkamrater att det var hennes mamma som stått modell för tavlan David målat (mitt i bilden) - men det är inte sant - det är en modell.
 
Tillbaka till innehåll | Tillbaka till huvudmeny