Mo nya ångsåg
Sågverkshögkonjunkturen som påbörjades på 1870-talet började sin avmattning redan år 1895. Flera faktorer bidrog härtill som att folkökningen i avnämarländerna saktade av, starkare konkurrens från Ryssland och Finland, som till stor del med hjälp av Svenska maskiner byggt upp sin sågverksindustri, samt att det Svenska skogsbeståndet till större delen förbrukats samtidigt som massa-industrin inträdde som medtävlare på virkesmaknaden.
Vintern 1902-1903 byggde man en sulfitfabrik i Domsjö. Man hade kommit på hur man kunde tillgodogöra sig även de mindre dimensionerna för den dåliga och oväxtliga granen. Erfarenheterna av driften blev så goda att man uppförde ytterliggare en sulfit-fabrik i Hörnefors.
Hörnefors brukssamhälle hörde då till Umeå socken som låg 40 kilometer därifrån. Den gamla bruksförsamlingen med egen predi-kant och församlingsbok hade upphört 1861, då samhället hade stagnerat. Den 22 september 1905 beviljades Kempes ansökan att få uppföra en kyrka ”i Norrby inom Nordmalings församling eller å Hörnefors bruks-egendom inom Umeå landsförsamling” samt att ”för beredande av själavård åt den vid Mo ånsåg samt Sörby och Hörnefors befintliga arbetarbefolkningen” få anställa en bruks-predikant. Samtidigt uppförde Kempe små- och folskolor å Hörnefors bruk. I januari 1908 höll den nyförordnade brukspredikanten Sundelin sin första predikan i kyrksalen på Norrbyskär ”för fullpackad lokal”. Bolaget bekostade även begravningsplats, prästgård och lärarbo-städer. Den 1 maj 1913 bildade Hörnefors egen församling efter många påtryckningar från Kempe och Sundelin.
Frans Kempe sökte ordna samarbetet mellan arbetarna och verksledningen vid Hörnefors sulfitfabrik som tidigare genom en av arbetarna vald förtroendenamnd men nykomlingarna ställde sig kallsinnade till denna bolagets praxis. Några kallade på fackför-eningsförtroendemannen C. A. Svensson från Sundsvall som hölt ett halvt om halvt hemligt första möte på en gårdstomt i byn Bäcken då lokal för ett ”socialistmöte” ej kunde anskaffas i Hörnefors. Resultatet blev att man bildade en fackförening i maj 1907. Kempe var ej glad åt detta och lovade att hålla fabriken öppen till nästa vår så att alla fick tillfälle att pröva hur förhållandena var vid full drift på vilkor att samtliga fackföreningsmedlemmar skriftligen sagt upp sig inom sex månader och utfäst sig att avflytta före 1 maj 1908. ”Till dess är god tid att erhålla annan plats och våren är den lämpligaste flyttningstiden”, ansåg Kempe.
Ultimatumet ledde till att flera av de äldre utträdde ur fackföreningen och att den oorganiserade majoriteten ställde sig vid sidan av konflikten. Den fortsatte dock, då fackföreningen ej föll undan utan hävdade att det var fråga om en föreningsstrid.
Medlemsbortfallet ersattes dessutom till stor del av utifrån nyanställda arbetare. För att få slut på den utdragna konflikten avsked-ade Kempe under vintern 1908 fackföreningsstyrelsen och tre andra arbetare med motiveringen att de hindrade valet av en för-troendenämnd. En tillkallad förlikningsman lyckades under våren 1909 bilägga konflikten om föreningsrätten och de avskedade utom en återtogs i arbetet. Fackföreningen hade således överlevt. Men då fackföreningen, som beordrats av sitt förbund att fatta beslut om arbetsnedläggelse inför den varslade storstrejken, valde att arbeta var fackföreningen slagen. I september 1909 upp-löstes föreningen. Disponenten Lundqvist rapporterar till Kempe: ”Således är denna visan all, och länge torde det dröja, innan folket låter förleda sig till slika tilltag. De haver nu på min enträgna uppmaning bildat en lokalförening i stil med Domsjö, dit alla tycks ingå. Arbetsfrid är nu vunnen för lång tid framåt. Hörnefors sköter sig nu själva.”
Hösten 1914 blev till en kritisk tid. Krigshotet, den nästan totala mobiliseringen och de många direktiven från läns- styrelsen och andra överordnade myndigheter skapade många problem. Oron att kommunen skulle drabbas av en industriel kris var stor. Men Kempe menade att krisen borde övervinnas genom kraftigt understöd till exportindu- strierna framför andra och att kriget skulle bli kortvarigt. ”Cellulosan kommer säkerligen att stiga högst betydligt och även trävarorna, om och ej omdelbart efter fredsslutet. Jag är dock av den åsikten att vi bör begagna det nuvar-ande läget för att lära arbetarna sparsamhet”.
Skeppningarna fortsatte som vanligt och då den akuta krigsfaran var över för Sveriges del återvände de mobiliserade till hemmen. Över lag normaliserades förhållandena. Men det blev knappt om livsmedel. Löneförhöjningar var det ej tal om de närmaste åren men dyrtidshjälp utgick från bolaget i form av barnbidrag år 1917. Bolaget hjälpte även till med att anskaffa fläsk och majsmjöl samt hjälpte varje familj med möjligheten att sätta en tunna potatis. Vidare uppfördes ett slakteri med rökeri på Norrbyskär och det gamla mjölkförsörjningsproblemet ägnades stor omsorg.
Inför Frans Kempes 70 årsdag den 5 mars 1917 stod det klart för alla inom Hörnefors kommun vad han betytt för bygdens utveck-ling. En kommitté bildades för att hylla Kempe denna dag men han avböjde då det ej var tider för hyllning och tacksamhetsbetygel-ser. Man borde mer tänka på nuets och framtidens problem och ej på det som varit.
Den personliga uppvaktningen blev ej av men vid sin gård Sanna i Härnösand tog Kempe avsked av arbetarna. Mo och Domsjö hade ställt en ansökan till Kungliga Patriotiska sällskapet om belöning för långvarig och trogen tjänst för ett 50-talet arbetare. Denna tillstyrktes av Hörnefors kommunalstämma enligt gällande regler i mars 1917. Från förtroendenämnden vid Mo ångsåg avlämnades en adress som gjorde särskilt starkt intryck på Kempe. I den sägs; ”På Norrbyskären, som för ett par och tjugo år sedan erbjödo anblicken av endast några obetydliga öde skär utan en människoboning, där finnes idag ett industrisamhälle, som i omfattning och fulländad organisation allmänt erkännes som ett mönster för andra sådana. I trevna bostäder, omgivna av plan-teringar och trädgårdsland och med något av verklig hemprägel över sig för där en befolkning på inemot 1.000 personer sin lugna tillvaro under förhållanden, som trots det isolerade läget kommit arbetsglädjen och allmän belåtenhet att slå fasta rötter .... Mo arbetare räknade som en särskild förmån att Ni med oss alltjämt velat stå i omdelbar personlig förbindelse. Mellan oss och eder ha härigenom knutis band av förtroende, som aldrig kunna slitas.”