Page 113 - Våra rötter

Den 21 mars 1849 föddes Johannes Jansson Hagström utom äktenskapet i Tobyn, Mangskog socken i Värmland som son till tjänste-pigan Anna Andersdotter. Fader föregavs hennes husbonde, gifte mannen Jan Johansson i Tobyn, som erkänt sig vara den rätta fadern. Löftesmän var Annas far, enkeman Anders Olsson i Slobyn och hu Marit Nilsdotter i Tobyn. Enligt en sägen i släkten sålde Jan sonen Johannes för en ko och 50 riksdaler. Verkligheten var att Jan, som var gift med en 30 år äldre kvinna, låg i hemskillnad när han blev far samt att modern, Jans piga, Anna Andersdotter avled samma dag som Johannes föddes.

Johannes kom så av omständigheterna att växa upp hos sin moster Brita Andersdotter i Västra Takena. Förmodligen hjälpte Jan till med sin sons uppväxt med pengar och kon. Brita var gift med Erik Jansson, som sågade sönder sin ena hand och blev vanför. Paret hade en egen son Anders, som var född den 25 juli 1846. Då Johannes var 12 år gammal, ville Jan enligt släkttraditionen att sonen Johannes skulle flytta hem till sig, men Johannes nekade. Jan blev då så be-sviken att han gjorde Johannes arvslös. Senare sägs Jan ha donerat en större summa till kyrkan för framtida släktingars behov.

21 år gammal eller den 19 november 1870 lämnar Johannes sina fosterföräldrar. Han tjänar två år i Nedre Fjell, Mangskog socken och ytterliggare två år i Västra Takena för att den 30 oktober 1874 flytta till Bjästa ångsåg i Nätra socken. Där vigs han 8 månader senare eller den 27 juni 1875 med Christina Hansdotter. 

Född den 16:e och döpt den 18 nov 1855 i Fröstdahl, Nätra socken som dotter till Hans Persson och Sara Elisabeth Norberg. Hans Persson kom från Mora och gifte sig i Nätra 1852 med sin hustru Sara Elisabeth Norberg. Där föddes dottern Christina Hansdotter.

Troligen var det Johannes familjesituation - uppvuxen i fosterfamilj och ingen bindning till hemorten - och värvandet av arbetskraft till Norrlandskustens sågverksindustri som fick honom att flytta till Bjästa i Nätra och där gifta sig med en dotter på orten.

                                                        Selma                              Rudolf                  Karl                           Herman         Ragnar

                                            Henrik         Johannes                                            Christina                               Elvira

                                                                                       William

Året efter disponent C. A. Öhmans död flyttar Johannes med sin familj den 18 augusti 1880 till Domsjö varv i Själevad. Egendomligt nog har den som fört pennan vid upprättandet av husförhörs-längden inga uppslag för de 8 olika sågverk, som vid den här tiden fanns runt fjärden. I registret anges Domsjö verk, men i längdens sidor anges platsen heta Domsjö varv.

Familjen bestod då av Christina Hansdotters utomäktenskapliga son Nils Petter, som hon fick, endast 17 år, 2 månader och 5 dagar gammal, den 21 januari 1873 i Nätra, samt parets gemensamma barn; Hilma Kristina, född den 24 feb 1877, Karl Johan, född den 2 jan 1879, Selma Johanna, född den 27 juni 1880. Alla är födda i Fröstdahl, Nätra socken.

Christina Hansdotters andra utomäktenskapliga son Erik Johan, född den 7 nov 1874 avled den 16 dec 1874 i Nätra och parets gemensamma dotter Hilma Kristina, född den 12 dec 1875 i Bjästa ångsåg, avled den 27 januari 1876

Bjästa var då den mest betydande platsen mellan Härnösand och Umeå. Redan år 1753 fick Bjästa postkontor. Det var det enda som fanns mellan Härnösand och Umeå. I Nätra ån vid Bjästa fanns ett gammalt kvarnställe med så goda strömförhållanden att platsen kunde lämpa sig för en bättre såganläggning. Kvarnen i Bjästa köptes år 1847 av häradshövdingen vid Ångermanlands norra domsaga A. E. Ros född 1806 i Leksand. Han lyckades även några år senare få till stånd ett skriftligt avtal med hemmansäg-arna att de skulle endast till honom leverera sågtimmer. Därefter köper han i Bjästa by, tre och ett halvt tunnland jord med vatten-fall och strandrätt för en summa av 500 riksdaler riksgälds, med vissa förbehåll för frisågning för säljarna. Samma år erhåller han rätt att anlägga en finbladig ”behovslego och salusåg med två ramar” på den inköpta platsen. När rättigheterna var klara överlåter Ros två tredjedelar av fånget till kofferdikaptenen Johan Nyberg och handlaren P. D. Hörnfeldt i Docksta mot vilkor att de erlägger var sin tredjedel av köpes-killingen.

Hörnfeldt överlåter så snart sågverksbygget kommit igång och avverkningsrätten säkrats sin tredjedel för 22 500 rdr. rmt till J. Högström, E. Larsson och L. Wykman. Den senare, kommen från Oskarshamn, blir inspektor vid Bjästa såg.

Häradshövdingen Ros var under sin tid i Nätra vid två olika perioder av regeringen förordnad till bondeståndets sekreterare i riks-dagen. Kort tid efter att han startat sågverket i Bjästa kallades han som landshövding till Luleå och upphöjdes till adligt stånd. Han blev både en namnkunnig och betydelsefull person, särskilt inom det svenska skogsväsendet som generaldirektör och chef för skogsstyrelsen. Kofferdikapten Johan Nyberg drog sig undan från sina företag i norra Ångermanland mot slutet av 1860-talet då han behövde koncentrera sig på sin verksamhet i Ådalen. Där blev han en mycket förmögen man.

Köparna av Nybergs andel var Carl Adolf Öhman samt några stockholmare. Stockholmaren Nordström efterträddes av Fr. Östman från Stockholm som överlämnade sin andel till Zetterlund. Själv blev Östman bolagets förläggare och ombud i huvudstaden.

Dalkarlen C. A. Öhman blev den ledande personen sedan kapten Nyberg avhänt sig sitt engagemang i Bjästa såg. Öhman bosatte sig år 1859 i Bjästa som disponent för sågverksrörelsen. Han beskrivs som en öppen, tillgänglig, folklig och välvillig person med en livs-aptit som var lika frisk när det gällde företagets utveckling som avnjutning av detta liv-ets goda. Han var en levnadskonstnär, bohem och praktisk affärsman i samma andetag. Förtroendeingivande, gladlynt och bestämd. Han hade erfarenhet, då han tidigare sysslat med sågverksrörelse i Dalarna.

Det berättas om hur Öhman hanterade ett möte med ett arbetslag värmlänningar under ledning av en torpare i Västansjö, Olof Pers-son, som mitt under högsommaren med en pressande värme gått undan för att lata sig i skuggan i brädgården.

- Opp mä er! Opp mä er allihop, patron Öhman kommer! ropar Olof Persson. Värmlänningarna skrattade, pustade och torkade svetten i hettan. Persson grälade och våndades som inför domens dag. - Sir ji int att patron Öhman kommer. Ä ni toki?

- Sett dej, torparlort. Patron Öhman brukar vila han å, skrattade de. Och patron Öhman kom. Ställde sig framför dem och svängde med käppen, vilade hakan mot sin toviga skäggkudde och sa:

- Ja, ni har det hårt, karlar. Ni vilar er så svetten lackar, ser jag. Sedan gick han vidare och värmlänningarna reste sig genast och satte i gång. Sådan var han, Öhman.

I skogsbygdernas inland rådde en oro orsakad av missväxterna, som närmade sig panikstämning. Åren 1867 och 1868 var de stora nödåren i vårt land. Praktiskt taget all gröda frös bort och ännu vid midsommartiden 1867 låg isen tjock i Näskefjärden, som vid den tiden var den enda hamnen. Ryktet om den stora sågverksanläggningen vid Nätraån och dess möjligheter till förtjänster ut-övade en stor lockelse. Kustlandets möjligheter hägrade för många från inlandet som lämnade eller sålde sina hemman och flytt-ade till kusten. Forss Sågbolag bildades år 1868. Bolaget kom att verka i 10 år, varefter det rekonstruerades till aktiebolag år 1878. Balansräkningen redovisade då 27 hemman, nybyggen och 39 avverkningsrätter, en ångsåg på Köpmanholmen, 8 vattensågar (däribland de i Brynge, Bjästa och Forss), brädgårdar med flera anläggningar, skogsförlag och två ångare för virkestransporter. Nätra kommun hade nu vuxit till 4630 innevånare. Av dessa var 253 röstberättigade till val av riksdagsmän!

Bolaget hade knappast någon fast arbetarstam. Den bestod mest av värmlänningar och finnar, löst folk som kom och gick. Det fanns tidsperioder när tidningarna varnade folk för ett besök vid Köpmanholmen, där vad som helst kunde inträffa. Bostadsnöden beredde stora svårigheter, när invasionen utifrån var som livligast. Många från orten arbetade vid sågen och hade sina familjer på annat håll, trots att nya bostäder oupphörligen kom till.

Värmlänningarna var ett gott folkmaterial, lättsinnade och glada, kunniga både i skogarna och i industrier. Det värmländska skogs-bruket hade också traditioner att bygga på långt före Norrland. De hade erfarenheter att dela med sig av. Därtill hade värmlänning-arna genom sina ständiga vandringar från arbetsplats till arbetsplats mer livserfarenhet och större självkänsla än norrlänningarna, som ännu inte funnit sig till rätta i bolagslivet. Det var också de evigt ambulerande värmlänningarna som fick ta åt sig den seder-mera vanliga titeln ”bolackare”.

Finnarna var sega i arbetet men hade svårt för språket. De tog gärna till kniven vid sina argument mot de livliga och skälmaktiga värmlänningarna. Därav de många våldsamma uppträdena på den ständigt växande industriplatsen.

Av Båtsmannen Olof Norberg´s 6 barn avled 1 späd och en 28 år gammal, barnlös och ogift.

Deras äldsta flicka, Märta Stina Olofsdotter Norberg 1817-1880 äktade 1842 änkligen och torparen i Sörvånge Olof Persson 1809-1870. De fick dottern Märta 1843-1849 samt sonen Olof Petter Östman född 23 aug 1851.

Tredje barnet, Sara Elisabeth Norberg, är vår anmoder.

Fjärde barnet, Anna Brita Olofsdotter Norberg 1824 - äktade den 19 maj 1848 torparen i Bäck, Olof Pärsson 1 feb 1827 - 24 jan 1885. Anna Brita har då en u.ä. dotter, Elisabeth f 1846. I Nätra fick de sonen Olof 1849 - 1852 samt dottern Christina f 11 sep 1850. Familjen flyttar till Sund i Själevad och får där dottern Anna Brita f 19 jul 1854, dottern Charlotta f 12 maj 1859, dottern Maria 1861-1862 samt dottern Maria f 23 maj 1865. Därefter flyttar familjen till Dahl i Själevad.

Deras dotter Anna Brita får utom äktenskapet tvillingarna Olof Ehnfrid 1884-1884 samt Johan Abel f 18 maj 1884.

Dottern Charlotta äktar skomakaren Johan Sundberg f 1854 och får med honom barnen Jenny Kristina 1883, John 1886 samt Göta Bernhardina 1890.

Dottern Maria tar sig namnet Öhrn och tjänstgör som barnmorska. Hon får utom äktenskapet dottern Elida Kristina den 24 juli 1886.

Anna Brita Norberg och hennes make Olof Pärsson i Bäck har en fosterdotter, Brita Svensdotter f 23 okt 1868 som gifter sig den 21 maj 1889 med skomakare Johan Norberg f 19 apr 1863 i Nätra. De får i Nätra barnen Johan Bernhard f 21 okt 1889 och Joel Ragnar f 5 okt 1891. Familjen flyttar till Sörvånge i Själevad och får där barnen Hjalmar Richard f 7 jan 1894 och Jarl Ejnar f 24 dec 1895. Anna Britas u ä son Johan Abel är fosterson i skomakar- familjen.

Sjätte barnet, Segrid Olofsdotter Norberg f 22 juli 1828 vidare öden är ej kända.

Flertalet av båtsmannens barn har således flyttat ut från Nätra till Själevad men kvar i Nätra blir ättlingar till Sara Elisabeth Norberg och hennes make Hans Persson. Förutom dottern Christina Hansdotter, som är vår ana gift med Johannes Hagström, fick paret två söner.

Pehr Olof Hansson f 11 apr 1852 i Fors, Nätra socken gift 4 maj 1879 med enkan Magdalena Jakobsdotter f 21 nov 1849 V 1887. Med henne fick han barnen Emma Christina 1880-1882, Emma Christina 1884-1889 samt Per Emil 1886-1887. Han noteras i Nätra bland de som saknar bestämd vistelse och som skriven på socknen samtidigt som han finns och ar-betar vid Alne Ångsåg i Arnäs socken. Han förlorade hela sin familj - alla 3 hans barn avled unga och hans hustru efter 8 års äktenskap, endast 38 år gammal. Den 24 mars 1895 vigs han i Arnäs socken med Maria Larsson född den 20 april 1866 i Nätra soclen. Paret flyttar från Alne ångsåg till Öfverön, Arnäs soclen den 9 mars 1901 och därifrån 1906 till Öfre Bronäset i Arnäs soclen, där han noteras som torpare och avliden den 24 april 1913, 60 år gammal. Han fick inga barn i detta gifte.

Hans Hansson född den 21 nov 1858 i Nätra gift 1883 med Maria Sjöblom f den 20 feb 1857 som dotter till ångbåt-skaptenen Israel Sjöblom och hans hustru Greta Karlsson Lundberg, får barnen;

Domsjö, som sedan det finbladiga sågverket i Mo kom till år 1779 tjänat som lastageplats med bolverk, kaj och magasin, befanns av Kempe vara för litet. Hösten 1836 köper Kempe hemmanet nr 4 om 6 seland. Den bonde i närheten av kajen, som tidigare mottagit och fört räkning över de nedflottade bräderna, ersätts av en anställd faktor.

När man under1820-talet dryftade anläggandet av en ny köping i norra ångermanland, hade bl. a. Domsjö föreslagits som lämplig plats men man stannade för byn Norrlunger i grannskapet snett över fjärden. Här började Örnsköldsvik att växa. Det värde dess utmärkta hamn nu fick kunde man ej utnyttja då gällande lagstiftning föreskrev att köpingen ej fick utskeppa bräder eller timmer därifrån till utlandet. Det var den ordning som kom att gälla i flera årtionden.

Så på Domsjö strand reste sig trävaruupplagen. De fraktades härifrån med skutor till Hernösand och lades upp på Kronoholmen eller i Nya varvet för att exporteras vidare då Hernösand hade exporträtt. År 1855 gavs tillstånd åt fartyg som i Örnsköldsviks köping intog last för export till utlandet, att mot erläggande av stadgade umgälder få utklareras av därvarande tullinspektion. Kempes ansökan att även Domsjö skulle få utklareringsrätt beviljades år 1858 med förbehållet att fartyg som medförde last från inrikes ort, först skulle anlöpa Hernösand och där inklareras. Domsjö lastageplats vinner nu ökad betydelse. För arbetsstyrkan blir förhållandet fastare och för deras räkning uppförs en särskild byggnad. Hit fraktades även sporadiskt partier av stångjärn till den så kallade järnbrokajen från Mo järnbruk.

Efter J C Kempes död år 1872 övertas sågverket av arvingarna. De beslutar under våren 1873 bilda ett aktiebolag för inköp av före-tagen Mo och Domsjö bruk och såg med tillhörande hemman, lägenheter och skogskontrakter för att bedriva trävaruförädling och skeppning av trävaror samt idka jordbruk, stångjärns- och manufaktursmide och även annan industriell rörelse, som fastigheternas naturliga tillgångar kan föranleda. Redan i mitten av 1860-talet hade rederi- och varvsrörelserna avvecklats samtidigt som satsningen med uppförandet av ångsågen i Domsjö genomfördes.

Under åren 1873-894 köper bolaget hemman och avverkningsrätter för tryggandet av råvarutillgången som framgår av tabellen i tusental kronor:

                                      1885-89      1445                             -                     1445

                                      1890-94        730                             -                       730