MoDo´s område - kbt-billberg

1 Mo och Domsjö AB Sidan 2

Mo Bruk och marknadsplats Se Ångermanland

Gen 5 Jon Olofsson 1799-1883 Björna & Själevad

Marta Jansdotter 1804-1846 Björna & Själevad

Brita Andersdotter 1811-1895

Se Ångermanland

Gen 5 Johan Jonsson 1794-1861 Högsjö & Devall

Greta Stina Johansdotter 1795-1849 Nora

Gen 4 Jonas Forsgren 1833-1918

Märta Lisa Johansdotter 1833-1911

Galastan Sidan 9 Se Ångermanland

Gen 4 Sven Persson 1817-1889 Anundsjö

Kajsa Stina Gustafsdotter 1819-1856 Burträsk & Nordmaling

Stina Lovisa Gustafsdotter 1824-1909

Örnsköldsvikstrakten Sidan 13

Gen 3 Anders Johan Hellström 1855-1928

En vittraberättelse

Märta Greta Forsgren 1864-1926

2 Fors Vattensåg Sidan 17

Gen 4 Hans Persson Grudd Hass 1821-1862 Se Mora

Sara Elisabeth Norberg 1821-1886

Gen 3 Johannes Jansson Hagström 1849-1927 Se Värmland

Christina Hansdotter 1855-1916

3 Bjästa Ångsåg Sidan 26

Släkten i Nätra Sidan 28

Gen 5 Båtsman Olof Norberg 1788-1828

Per Olof Hansson 1852-1913

Hans Hansson 1858- ?

4 Domsjö Lastageplats Sidan 31

Gen 3 Johannes Jansson Hagström 1849-1917

Christina Hansdotter 1855-1916

3 Norrbyskär Sidan 39

Gen 3 Johannes Jansson Hagström - familjen, fortsättning

Gen 2 Rudolf Konrad Hagström 1884-1947

Wanda Karolina Hellström 1889-1980

Gen 2 Karl Johan Hagström 1879-1959

Kerstin Bernhardina Svensdotter 1885-1960 Se Råå fiskeläge

4 Mo nya ångsåg Sidan 57

Gen 1 Johan David Hagström 1910-2010

Gunhild Oliva Hagström 1912-1992

Fortsättningen av generationerna har delats upp i avsnitt som till exempel Råå fiskeläge, Mora, Värmland och Ång-ermanland. Den senare (ångermanland) har indelats i underavdelningar som Burträsk & Nordmaling, Anundsjö, Nora, Högsjö & Devall-släkten, samt Björna och Själevad. Till vänster ovan anges till vilken generation gruppen hör till, till exempel Gen(eration) 2, räknat från Kerstin Hagström.

Mo och Domsjö AB

Några borgare anlade en finbladig såg i byn Söderå. Den sågen köpte vice landsfiskalen Erik Bergvik. Han fick tillstånd år 1777 att flytta sågen nedströms till Mo by, där vattentillgången var rikligare.

Modifierad kopia av kartskiss från 1764.

År 1788 blev häradshävding J H Tideman nya ägare till sågen. Han förbättrade sågverket och uppförde en ny dam-manläggning samt köpte hemmanen Mo nr 4 och Västerbacke nr 2 . Han avled år 1809. Svärsonen, överjägmästare August Bernhard Nyberg tog över sågen, som under hans ledning fick en viss tillbakagång under krigsåren. Kofferdikaptenen Johan Wikner och handlaren Peter Bohman köper år 1817 en fjärdedel var av Mo såg. Hösten 1819 köper J. Wikner fler andelar i sågen. Efter Nybergs död år 1821 inropas dödsboets tredjedel av J. Wikners son handelsmannen Johan Olof Wikner i Härnösand. Det var hos denne, Johan Carl Kempe, född i Svenska Stralsund i Tyskland år 1799, tog anställning, som bokhållare, efter att ha utvandrat till Sverige. Verksamheten vid Mo såg utgjorde en mindre del av firmans verksamhet under de närmaste årtiondena. Tyngdpunkten låg vid den rederi- skeppsbyggnads- och grosshandelsrörelse som pappan J Wikner startat i Härnösand. Inköpet av Mo såg var bara ett led i att trygga virkesförsörjningen till skeppsbyggandet och rederiverksamheten, som fraktade timmer och sågade varor till avnämare i England, Frankrike och andra länder. J Wikner avlider år 1822 och året därefter övergår firman till sonen J O Wikner och till J C Kempe som gift sig med Wikners dotter Anna Catharina (1796-1838). År 1824 blir firman Johan Wikner & Co ensam ägare till Mo såg. Bolagsbanden mellan J O Wikner och J C Kempe upplöstes år 1836. Kempe övertar Mo bruk med underlydande hemman samt den gamla firmans lager, fordringar, skeppsparter och fastigheter i Härnösand. Han fortsätter rörelsen under det förutvarande firmanamnet Joh. Wikner & Co. Samtid-igt inköper Kempe mark i Domsjö för att komma i besittning av och utvidga den lastageplats, som där tidigare har arrenderats för skeppningen av timmer och bräder från Mo såg. Han inleder en betydande expansion av framför allt sjöfartsrörelsen. Redan vid 1830-talets början hade företaget byggt fartyg på stapelplatsen vid Kronholmen utanför Härnösand. 1840 anlades det så kallade Nya varvet i Bondsjö by utanför Härnösand. Under de följande 20 åren byggdes här 27 fartyg - skepp, briggare, skonare och slupar. Till varvsverksamheten fogades en segelduksfabrik, som grundades år 1836, samt en repslagarebana. Rederiverksamheten bedrev Kempe i huvudsak i kompanjonskap med andra Härnösandsfirmor och med sin yngre bor Wilhelm Henrik (1807-1883), grosshandlare i Stockholm.

En viss expansion av sågverksdriften vid Mo ägde rum sedan J C Kempe blivit ensam ägare. Dammbyggnader och timmerbommar förbättrades och älvrensningar genomfördes. Sågverket, som hade tre ramar, fick ytterliggare en ram. Det betjänades av en sågställare och ett tiotalet sågdrängar. Vår Johan Jonsson kom till sågen 1822/1823 och Jon Olofsson år 1827. År 1840 köper Kempe hemmanet backe nr 3. Här låg de så kallade sågfolksbyggnaderna.

Mo Bruk

Tideman hade haft ambitionen att uppföra en stångjärnshärd med manufakturverk, men det blev ej av då han hann avlida innan planerna kom i verkställighet. År 1842 återutfärdade bergskollegiet ett privilegie att åter uppföra ett bruk med en stångjärnshärd och en hammare. Produktionen pågick under åren 1847-1885. Man tillverkade spik, band- samt olika manufaktursmiden för sågens och den lokala marknadens behov. Tillgången på tackjärn var ej så stor vilket begränsade brukets verksamhet. Men då Mo Bruk var det enda i norra Ångermanland, sedan Gideå bruk lagts ned i mitten på 1800-talet, och att man behövde bruket för att balansera sågverkets lågsäsonger och sysselsätta dess arbetare, verkade bruket ända fram till 1885. Smedernas antal kom att variera mellan 5-7 personer. Den del av tillverkningen som ej användes för företagets (sågens) behov avsattes på den lokala marknaden. Bruket hade med andra ord ingen större ekonomisk betydelse i rörelsens försäljning men väl för rörelsens övriga verksamhetsgrenar.

Jonas Forsgren började sin yrkesverksamma bana vid bruket som lärling 18 år gammal. Efter sågverksbranden år 1853 byggdes ett nytt sågverk med fyra ramar och en cirkelsåg.

Anläggningarna år 1855.

Utsikt över Mo såg och Bruk under 1860-talet.

Mo såg under 1880-talet

Sammanfattning: 1824 flyttar Bergvikaren Söderby by såg nedströms till Mo.

1836 blir J C Kempe ägare till Mo såg.

1847 startar Mo jernbruk sin verksamhet

1872 tar sonen Frans Kempe över ledningen av Mo såg och bruk.

1889 köper han Håknäs sågen med tillhörande stora skogsarealer.

1894 går första flyttlasset av familjer till Norrbyskär.

Till Mo Bruk och sågverk kommer tre släktgrenar under 1800-talet.

Jon Olofsson 1799-1883

- Jonas Forsgren 1833 - 1916

Märta Jansdr 1804-1846

- Märta Greta Johansdr 1864 - 1926

Johan Jonsson 1794-1861

- Märta Lisa Johansd 1833-1911

Greta Stina J:dr 1795-1849 Familjen Hellström flyttar

till Norrbyskär 1897.

Sven Persson 1817 - 1889

- Anders Johan Svensson Hellström 1855-1928

Kajsa Stina Gustavsson 1819-56

Jon Olofsson 1799 - 1883

Jon föddes den 11 mar 1799 i Björnsjö, Björna socken i Västernorrland som son till bonden Olof Håkansson och hans hustru Catharina Abrahamsdotter. Han arbetade som dräng vid några gårdar i Björna och i Själevad före och efter sitt gifte, innan han flyttade med sin familj år 1827 till Mo bruk i Mo socken.

Märta Jansdotter 1804 - 1846

Märta föddes den 23 jan 1804 i Väster Alnö i Själevad socken som dotter till båtsmannen Johan Jacobsson Komberg Söderberg och hans hustru Anna Nilsdotter. Märta tjänar piga i Överbilla 1820-1823 och i Bringen. Där är även Jon Olofsson dräng. De gifter sig den 7 dec 1823 i Fors, Själevad. Först bor de som inhyses hos Jons föräldrar som är bönder i Mo by. Sedan kommer de till Gottne och troligen därifrån till Östansjö i Själevad sn för att till sist slå sig ned vid Mo sågverk. Flyttbetyg för flyttning till Mo har utfärdats från Själevads församling den 24 nov 1827. Man kunde ej flytta in till en socken utan att ha med sig ett så kallat flyttningsbesked, ett slags pass, som berättade vem man är, vilken vandel man förde och om man var vaccinerad mot kopporna.

Hustrun Märta Johansdotters och drängen Jonas Olofssons flyttningsbetyg utfärdade i Själevad den 24 november 1827. Bägge läser innantill och utantill försvarligt. Har ordentligt bevistat katekesförhören och deltagit i nattvar-den. Märta förstår någorlunda salighetsläran och Jonas förstår densamma enfaldigt. Märta är ärlig och välfrägdad till sitt leverne och Jonas är ej för något anklagad. Märta är vaccinerad mot kopporna och Jonas har haft kopporna av smitta. Sonen Johan Olof medföljer och har blivit vaccinerad. De har ej mantalsskrivits i Själevad socken.

Genom K. brev daterat den 3 oktober 1822 bildades Mo församling av byar i västra delen av Själevads socken. Be- slutet trädde i kraft år 1827 när dess första kyrkoherde, Mikael Huss, tillträdde. Flärke, Gala, Gottne, Hållen, Mo, Skortsjö, Söderå, Westerbacke samt Östansjö byar bildar den nya församlingen. I dessa nio byar bodde då c:a 500 personer. Senare flyttades även Österbacke (år 1844) samt Väster- och Österalnö byar (år 1846) från Själevad till Mo socken samt Mo bruk. Dessvärre blev det ett glapp i husförhörslängderna. I vart fall saknas dessa för de blivan-de Mo byarna för åren 1825-1826, vilket delvis döljer familjernas levnadsöden under dessa år. Den allmänna fram-tidstilltron tycks dock ha varit stor med stora barnkullar som följd.

Jon och Märta begåvades med 12 barn, som alla är födda i Mo, Mo socken med undantag för det första som anteck- nades för Fors och det andra för Östansjö i Själevad socken.

Cajsa Stina f 27 dec 1823 avliden den 24 mars 1824 i Fors, Själevad sn., född utom äktenskapet.

Johan Olof f 19 okt 1825. G 29 jan 1854 i Backsjö, Själevad socken med Anna Cajsa Henriksdotter.

Anna f 13 dec 1827. G 1.0 22 okt 1854 i Jerfved, Arnäs sn med Johan Larsson Sjöström 5 mar 1825-13 jul 1854

G 2.0 22 okt 1868 i Arnäs socken m Lars Petter Gidlund f 27 dec 1836

Cajsa Stina f 30 maj 1829 V 23 nov 1900 ogift och barnlös. Var ”idiot” enligt notiser i HFL och församlingsböcker.

Jonas f 13 jan 1831 och avliden den 15 april 1831

Jonas f 13 apr 1833. Gift den 17 maj 1855 i Mo Bruk, Mo socken med Märta Lisa Jonsdotter

Nils Erik f 3 feb 1835 och avliden den 26 mars 1835

Nils Erik Forsgren Glad f 9 december 1836. Drunknad som båtsman 12 juli 1858 för Skortsjö, Mo socken.

En dotter född och avliden den 4 oktober 1838

Märta Greta född 4 sep 1839 och avliden den 2 maj 1840

Märta född 5 jun 1842 och avliden den 29 juni 1842

Abraham född 29 apr 1843 och avliden den 9 maj 1843

Troligen ett dödfött barn år 1846.

Livet var ej helt lätt för familjen. De kom år 1827 till Mo såg , som då ägdes av firman O J Wikner i Härnösand. Firman upplöstes år 1836. Därefter blev J C Kempe ensam ägare till Mo såg. I HFL för åren 1837-1845 noteras familjen Olofsson vara alldeles utfattiga och förs in i längden som fattighjon. Från början har de svaga betyg i innan- och utantilläsning och begrepp men det blir bättre med åren. Jon läser någorlunda innantill och Märta försvarligt. Bägge kan utantill lilla katekesen och huvudstycket med understycken till Svebelie förklaringar. Men något begrepp blir de ej noterade för. Däremot noteras Jon vara straffad för stöld. Hustru Märta avlider i barnsäng den 18 dec 1846 i Mo 42 år gammal. Dottern Cajsa Stina f 1830, som i HFL betecknas som ”idiot”, bor hos Jon även när hon är vuxen.

Brita Andersdotter 1811-1895

Jon gifter sig 2.0 den 7 september 1856 med Brita Stina Andersdotter född 1811, dotter till Anders Larsson och Karin Ersdotter i Grytsjö, Själevad sn. Hon får utom äktenskapet dottern Christina i Själevad socken den 6 juni 1848. Brita flyttar med sin dotter efter vigseln med Jon år 1856 till honom i Mo. Brita noteras i HFL vara straffad för omoral. (Den utomäktenskapliga dottern). Hon läser någorlunda innantill, kan utantill lilla katekesen och Svebelie förklaringar men begriper svagt läran.

1:a raden ovan gäller Jon Olofsson och den 2:a raden Brita Stina Andersdotter. Det vågade strecket i tredje kolumnen visar att de straffats åtminnstone med kyrkoplikt för 7 = stöld och 6 = omoral. + betyder att de ej upprepat sina överträdelser. Anteckningarna följde dem genom årens husförhörslängder.

Den 2 mars 1883 avlider Jon på fattighuset i Mo socken 84 år gammal och Brita avlider även hon på Mo fattighus den 13 april 1895.

Johan Jonsson 1794 - 1861

Johan är född den 13 feb 1794 i Högberg, Högsjö socken som son till torparen Jonas Johansson och hans hustru Catharina Ersdotter Devall. Den 25 mars 1817 vigs han med Greta Stina Johansdotter från Salom i Nora socken. De får 8 barn, varav det första är noterat för Salom i Nora socken men född i Högsjö och det andra barnet i Flattom i Högsjö socken. Från Flattom i Högsjö socken flyttar familjen den 31 okt 1821 till Nora socken. Han flyttar med sin familj till Mo Bruk i Mo socken 1822-1823. Där får de sitt tredje och följande barn till och med det åttonde. Johan arbetar som sågkarl enligt anteckning i HFL för åren 1827-1836 vid Mo sågverk. Efter firman O J Wikners upplös- ning år 1836, som köpt sågen, noteras han som torpare i Backe, Mo socken åren 1837-1846 för att åter skrivas som sågarbetare vid Mo såg åren 1847-1853.

Frans Kempe, som övertog sågen år 1836, rustade upp anläggningarna. Till stommen av underlydande hemman nr 4 i Mo om 8 3/4 och nr 2 i Backe (Västerbacke) om 5 seland köper Kempe år 1840 nr 3 i Backe om 5 seland. Hela egen domen upptas i 1837 års kronoskattelängd till 17,950 rdr banco, varav själva sågen värderas till 16,000.

På backehemmanet nr 3 låg den så kallade sågfolksbyggnaden med sina ladugårdar. Hemmanet var indelat i lotter om vid pass 6 tunnland som uppläts till sågverkets arbetare. Arbetsförhållandena var närmast desamma som vid Tid-ermans tid vid 1820-talets början. Personalen bestod då av en sågställare och ett tiotal sågdrängar. De var en fast arbetarstam, knuten till både jordlotterna som torpare och till sågen som arbetare. Arbetarna benämndes därför öm-som sågdräng ömsom torpare. Avlöningen bestod således både av kontanter och av naturaförmåner. Arbetarna erhöll fritt husrum samt vedbrand som togs ur avfallet vid sågen men man fick inte ta något användbart virke utan särskilt tillstånd. Jordlotten skulle bestå av åkermark till tre skäl korn utsäde, äng tillräckligt för att föda en ko, fritt mullbete och ett potatisland. Jorden skulle hållas vid god hävd. För företagna nyodlingar erhölls skälig ersättning av sågverk-et, som även höll med häst för sådden och andra nödvändiga arbeten. Arbetaren fick en vecka ledigt under höbärg-ningen. Årligen fick han 1 ½ tunna råg och lika mycket korn mot ett pris av 5 rdr riksgälds per tunna. Såglönen var två skilling för varje tolft ”fullkantiga och goda”, en skilling 6 rundstycken för ”vankantiga och utskottsbräder” att fördelas på varje arbetslag om tre arbetare, varvid justering och uppstapling även inräknades som såglagets skyldig-het. När sågen stod, på grund av vattenbrist, betalades för nödvändiga dagsverken en särskild dagspenning som från april t.o.m. september månad betingade 16 skilling och under övriga månader 10 skilling. När sågverkets egna arbetare deltog i timmerflottningen fick de en högre dagslön på 32 skilling. Särskilt inlejda flottare fick något mer eller 1 riksdaler. Arbetaren kunde köpa vid verket alla varor, som han behövde, efter lägsta gångbara pris.

I övrigt föreskrev kontraktet från 1822, som detta har hämtats ur att;

”Emot åtnjutande av föreskrivna stadgade förmåner lovar vi att med all flit och trohet förrätta allt vad på oss ankom- mer och vid timrets sorterande och stockars insättande bruka all möjlig aktsamhet till utskotts undvikande och all-deles icke begära uttaga mera än vi månatligen förtjäna; men skulle vi mot förmodan komma i någon skuld till Mo sågverk, lovar vi densamma att med tacksamhet betala, förr än vi flytta därifrån, och, i händelse en dylik flyttning blir av nöden med tiden, skall en ordentlig uppsägning ske den 25 mars och avflyttningen vid därpå följande oktober månads slut.”

I gengäld utfäste sig sågverksägarna att låta ”trogna och beskedliga” arbetare, som i verkets tjänst blifvit ofärdiga eller eljest orkeslösa, kvarstanna till sin död och åtnjuta husrum och vedbrand för sig själva och sina hustrur.

Såglönen hade efter Kempes inträdande ökats och utgick med 4 skilling riksgälds för varje tolft goda bräder. Arbetet börjar under vintertiden vid gryningen och fortgår med en måltidsrast till mörkrets inbrott; sommardagsverket pågår från kl. 6 f.m. till kl. 9 e.m. med två mattimmar. Dessa regler gällde när sågen stod och gäller således inte sågarbet-et! När sågen gick gällde att den ej fick stanna. De tre ramarna sköttes av åtta man på dygnet.

Arbetet tillsågs av sågställaren, som även verkade som byggmästare och smed. Han fick ej inlåta sig i kamratskap med sågarbetarna. Han skulle tillse att nykterhet, redligt och anständigt uppförande förelåg och med all flit främja verkets bästa.

En instruktion till sågverkets brädflottare från 1845 berättar att sedan bräderna räknats, lades de så fort som möjligt i flottar för att föras till Domsjö. Varje brädflottare erhöll av sågverket segel, båt, dragg och nödvändigt tågvirke, som det ålåg honom att om hösten återställa i redbart skick. Vid ankomsten till Domsjö uppdrogs bräderna på bolverket och rentvättades från grus och slamm, och det var högst angeläget, att de ej låg för länge i vattnet. Flottarna skulle därför ansvara för att det alltid fanns folk till hands för att hjälpa till med uppdragningen; i annat fall stodo de risken att arbetare anskaffades på deras egen räkning. För varje flotte utfärdades ett specificerat kvitto av sågverkets faktor i Domsjö. Kvittot lämnades vid återkomsten till Mo till inspektorn som på så sätt kunde kontrollera att allt virke kommit fram till Domsjö.

Här i Backe blir familjen Jonsson. Livet vid sågverket förflöt i de gamla fårorna, med den lugna puls, som utmärker halvt patriarkaliska förhållanden, även om man klart kan urskilja den utveckling som kommer under Kempes led-ning. År 1850 finns 28 hushåll om tillsammans 107 personer vid sågverket. ”Nu förevarande decennium är den sista och kanske lyckligaste tiden för gamla Norrland”, har Gustav Sundbärg skrivit om 1840-talet. Vår Johan avlider den 2 augusti 1861, 67 år gammal. Både Johan och Greta Stina läser svagt i bok. Kan utantill lilla katekesen och Svebelie förklaringar men har inget begrepp noterat om ”den rätta läran”.

Greta Stina Johansdotter 1795 - 1849

Greta Stina är född den 30 januari 1795 i Salom i Nora socken som dotter till torparen Jon Jonsson och hans hustru Margareta Henricsdotter. Hon avlider i Mo Bruk den 24 dec 1849, 54 år gammal. Greta Stina fick åtta barn med sin make Johan;

Jonas f 23 maj 1817 i Nora socken. Gift 3 okt 1847 i Mo by, Mo socken m Brita Jonsdotter.

Cajsa Greta f 28 maj 1820 i Högsjö socken. Gift 10 juni 1849 i Hafsta, Själevad socken med Anders Olsson Hamrén

Johan f 29 apr 1823 i Mo socken. Finns 1841-1842 i Flattom, Högsjö socken. Hans vidare levnadsöde är ej känt.

Anna Stina f 10 jan 1826 i Mo socken. Gift 31 maj 1852 i Hafsta, Själevad socken med Nils Nilsson.

Erik Högelin f 9 nov 1828 i Mo socken. Avled ogift 20 år gammal den 14 feb 1849 vid Mo Järnbruk.

Maria f 5 okt 1831 i Mo socken. Gift 11 juni 1854 med Kolaren Johan Olof Lundgren. Flera barn flyttade till Norr-byskär.

Märta Lisa f 4 sep 1833 i Mo socken. Gift den 17 maj 1855 i Mo Bruk, Mo socken med Jonas Forsgren.

Carl f 4 juli 1836 i Mo socken. Avled ogift 21 år gammal den 27 mars 1855 vid Mo Bruk.

Jonas Forsgren 1833 - 1916

Jonas är född den 13 april 1833 i Mo, Mo socken som son till sågkarl Jon Olofsson och hans hustru Märta Jansdotter. Han gick i lära hos spiksmederna Lodin vid Mo järnbruk 1851-1852. Sedan som koldräng i några år för att därefter bli arbetare vid bruket. En normal introduktion och inskolning i yrket. Både Jonas och Märta Lisa läser försvarligt, kan utantill lilla katekesen och Svebelie förklaringar. Då de noteras ha svagt begrepp kan man förmoda att de ej hade några djupare religiösa resonemang trots baptisternas framgång i Mo. Han avled i Mo den 1 september 1916, 83 år gammal.

Märta Lisa Johansdotter 1833 - 1911

Märta Lisa är född den 4 sep 1833 i Mo Bruk, Mo socken som dotter till sågkarl Johan Jonsson och hans hustru Greta Stina Johansdotter. Gift den 17 maj 1855 i Mo Bruk, Mo socken med kolardrängen Jonas Forsgren i Mo Bruk.

Hon avled i Mo 1911, 78 år gammal.

De fick 8 barn som alla är födda i Mo Bruk, Mo socken i Västernorrland.

Jonas (Jonke) f 24 mars 1856 gift 16 dec 1879 med Christina Andersdotter. Flyttar till Norrbyskär i första resan.

Johan (Janne) f 10 mars 1858 gift 7 dec 1879 med Anna Cajsa Zachrisdotter. Flyttar till Norrbyskär i första resan.

Nils Petter f 12 dec 1860 gift 16 maj 1886 med Lisa Stina Östman. Flyttar till Norrbyskär i första resan.

Märta Greta f 28 apr 1864 gift den 29 maj 1881 med Anders Johan Svensson Hellström. Flyttar till Norrbyskär 1897.

Anna Maria f 25 aug 1867 gift 21 nov 1886 med August Elfgren. Flyttar ej till Norrbyskär.

Brita Karolina f 11 jan 1870. Flyttar till Själevads församling år 1889.

Emma Kristina f 25 feb 1873 g 18 okt 1891 med Jonas Östman. Flyttar till Norrbyskär.

Johanna Ottilia f 7 jun 1875, döfstum. Flyttar ej till Norrbyskär. Gift den 25 mars 1905 i Mo Bruk med Erik Oskar Ingelsson som också är dövstum. Han avlider i en olycka 14 dagar efter vigseln den 8 april 1905 i Själevad. Johanna föder postumt deras dotter Astrid Johanna den 7 augusti 1905 och flyttar därefter eller den 7 sept 1905 hem till sina föräldrar med sin nyfödda dotter

Jonas och Marta Lisa Forsgren med dottern Ottilia

Galastan

De tre fjärdarna, Domsjöfjärden, Veckefjärden och Själevadsfjärden med mellanliggande sund bildar tillsammans en havsvik som leder ända in till Moälvens utlopp. Galastan ligger en bit uppför älven innan Mo fors.

Redan på 1500-talet fiskade Gävle fiskerisällskap vid Ångermanlands kuster där de under 1600- och 1700-talen an-lade fiskelägen på öarna och vid kusten. Man reste med hela familjen inklusive drängar och pigor i maj månad upp till Ångermanlandskusten i sina ”kaxar”, Med förde man husdjur, husgeråd, salt i stora mängder och andra förnöd-enheter.

Fisket vid kusten var mycket rikligt. För att öka försäljningen, som kunde per familj uppgå till flera tusen tunnor fisk, höll fiskarna marknader efter kusten och i inlandet.

I gamla handlingar berättas att under 1840-talet hölls årliga marknader i Arnäs, Själevad och Anundsjö socknar. Den marknad som då hölls i Mo kallades strömmingsmarknaden då det var fiskare från Gävletrakten, Ulvön och andra fiskelägen utefter kusten som kom roendes eller seglandes i sina lågtgående skötbåtar oppför Moälven till Galastan.

Ovanför Galastan blev Moälven så strid och forsig att man ej kunde komma längre in i inlandet per båt.

Vid dessa fiskmarknadsdagar kom uppköpare med häst och vagn från omkringliggande socknar och ända uppfrån Åsele och inre lappmarken som från Storborgaren i Anundsjö. Resor som kunde ta både tre och fyra dagar tur och retur. Man kom, gammal som ung, dels för att byta medförda varor som tjära, som var dåtidens största Svenska exportvara, bjälkar, lin, ull och värfter samt ibland ost och smör mot strömming och annan fisk, salt, stångjärn, kalk, kvarnstenar och senare kaffe, tobak, siden och porslin, dels för att träffa vänner och bekanta. Från att tidigt bara varit en fiskmarknad, som först hölls 3 och senare 2 söndagar i september månad utökades varuutbudet och det sociala livet tilltog. Varorna måste dock säljas eller bytas i smyg då endast borgerskapet i Härnösand hade rätt att sälja varor som ej var hemtillverkades enligt den så kallade näringsfrihetsförordningen.

Då vägarna var dåliga och illa underhållna lagrades tillbytta och köpta varor hos traktens bönder tills vinterföre kom. Då fraktades varorna till uppköparnas hemorter där sörkarlarna i sin tur sålde varorna med goda förtjänster.

Inom Mo socken fanns endast krono- och kronoskattehemman. De var ålagda att hålla sex båtsmän uppdelade på de olika byarna. Båtsmanstorpen skulle vara så stora att de kunde hålla en ko under vintertiden. Mo socken skulle ock-så underhålla sockenvägen om 1 ½ mil från Gala by till Björnsjö by samt en bit om 1/4 mil av vägen till Anundsjö från Mo Gästgiveri till Rösåsänget. Varje hemman gjorde ett dagsverke per år för att underhålla vägen. Vintertid hölls vägarna öppna av hemmansägarna som med sina hästar plogade inom det område som socken var ålagd. Håll- och reservskjutsar med häst och vagn fanns dels vid Hörnäs och vid Mo Gästgiveri. Den mantalsförtecknade folk-mängden uppgick till år 1845 för byarna som följer:

Betalande Befriade Summa

Män Kvinnor Män Kvinnor Personer

Backe 25 26 27 40 118

Flärke 24 34 18 20 96

Gottne 50 54 46 43 193

Gala 7 9 9 14 39

Hållen 14 13 17 15 59

Mo 25 28 24 27 104

Söderå 18 15 12 9 54

Skortsjö 16 15 13 8 52

Östansjö 22 23 23 22 90

Österbacke 7 4 4 9 24

Bruket 28 27 23 29 107

Totalt 236 248 216 236 936

=======================================================

Utöver de som redovisades i mantalsräkningen fanns det 70 män och 105 kvinnor. Det vill säga att totalt levde 522 män och 589 kvinnor i socknen. Av dessa var 5 män änklingar och 36 kvinnor änkor. 123 män och 118 kvinnor, 15 år gammla eller äldre, var ogifta.

År 1852 flyttades marknaderna i Arnäs och Själevad till den nyligen anlagda köpingen i Örnsköldsvik. Fiskemark- naden i Mo utvecklades nu alltmer mot en full torgmarknad. På 1860- talet anskaffade Mo såg en liten hjulångare ”Örnsköld” för transporter av sågade trävaror och ibland manufaktursmide med mera till Domsjö lastageplats. I retur tog man varor till Mo. År 1864 upphörde näringsfrihetsförordningen så att varje Svensk välfrejdad person kunde söka handelsrättigheter och särskilda rättigheter för sprit och viner. Den växande skogshanteringen, som gav folket kontanter att röra sig med, handelsfriheten och de nedlagda marknaderna i Arnäs och Själevad verkade för att ström- ingsmarknaden i Mo blev alltmer en helt vanlig torgmarknad.

Den mer nöjesbetonade delen av Mo marknad flyttades till den gamla avröjda upplageplatsen för bjälkar, som låg c:a 200 meter norr om Galasjöåns utlopp. På den gamla marknadsplatsen i Galastan fortgick handeln med ström-ming, spannmål och jordbruksredskap. Här fanns nu även symaskiner, separatorer, järnspisar och slåttermaskiner samt finsmeden P. Öbergs handgjorda kaffekvarnar.

Senare på kvällen började de verkliga marknadsnöjena. Man kunde åka i handdragna karuseller, lyssna på positiv- spelare och titta i tittskåp och bese den skäggiga damen utan underkropp.

Det dansades på marknaden till musik av några spelmän. Bröderna Lodin på järnbruket spelade fiol. Per Johan Lodin vann ett distriktsmästerskap i Härnösand med sin låt ”Per Johans polka”. De avbyttes ibland av någon kvinna som sjöng och trallade låtar samtidigt som hon stampade takten. Det prasslades överallt i buskarna. Ett prassel, som ibland fick sitt efterspel med vigsel i Mo Kyrka.

Enligt lag var det förbjudet att sälja eller utskänka sprit närmare än 2 kilometer från marknadsplatser. Trots förbudet öppnade några förslagna affärsmän en kombinerad krog och handelsrörelse. Spritmissbruket var omfattande. Hem- bränning, lönnkrogar och olovlig sprithantering florerade ymnigt. Många, även kvinnor och fattiga torpare försökte göra sig en slant på spriten. Personer avled i spritförgiftning och flera i Mo:s byar blev ställda inför domstol. En mörk tid i bygdens historia.

Prosten Carl Johan Holm ger Mo församling mycket beröm vid visitationerna åren 1841, 1856 och 1859. Han skriver: ” Det var ett nöje att få höra skriftebarnens kunskap” Endast en kvinna i församlingen hade i åratal uteblivit från Gudstjänst och nattvard. Den tilltagande ”nattlöpningen” bland de yngre ökade dock och föranleder Holm i de senare visititationsberättelserna skärpa tonen. ”Den gosse som går på nattbesök till flickor, är ett medel i djävulens hand att förföra unga flickor. Den flicka, som tar emot nattbesök, hon mottager djävulens utskickade, som vill föra henne från Gud till djävulen. Gud har strängeligen förbjudit otukt och skörlevnad och sagt att sådana icke kunna ärva Guds rike”. Föräldrarna lämnades därefter ”ganska ömma och allvarsamma förmaningar” uti denna allvarliga fråga.

Nattlöpandet fortsätter ändå och lämnar sina spår i att barnafödandet utanför äktenskapet ökar. År 1890 är 8% av de födda barnen utanför äktenskapet. Även några av våra anor, som flyttar till Mo, har barn utanför äktenskapet, vilket visar att nattlöpande även försegick i grannsocknarna.

Den 31 maj 1869, efter de svåra o-åren 1864-1868, konstitueras en baptistförsamling i Mo socken.

År 1875 kom Domsjö, en passagerarbåt med fällbar skorsten som därigenom kunde segla under den gamla pålbron vid prästsundet. Tyko Pettersson, Elvira Hagströms man, var kapten på den båten.

År 1877 uppförs en småskola för sågverksarbetarnas barn i Mo och år 1880 inrättas en handelsbod i Mo för att ”motarbeta allmogens utarmande genom lanthandlarnas bedrägeri”. Verkan av denna handelsrörelse, som under de första fem åren gjorde en förlust om 30 000 kronor, hade blivit, skrev styrelsen år 1884, ”att bolagets landbönder icke som förr varit nödgade att köpa hos lanthandlare, där de varit utsatta för all slags bedrägeri. Även har genom handelsföreståndarens tillskyndan en mängd brott mot brännvinsförordningarna blivit beivrade och därigenom lönnkrogeriet märkbart förminskat”.

Handelsboden var välförsedd med det mesta som efterfrågades, som t.ex. spannmål, salt, läder, linfrö, kortlekar, silkesdukar och luktvatten. Mo sågverk med handelsboden blev en kommersiell medelpunkt för en ganska vidsträkt trakt. Befolkningen bytte till sig varor mot timmer, kol och utförda tjänster som t.ex. flottning, röjning av vatten-leder, och arbete vid sågen när de ej själva hade kontanter att handla för.

Vid 1880 års visitation noteras: ” Här såsom annorstädes finns mycket liknöjdhet inför undervisningen.” Eleverna kom och gick som det behagade dem. Redan år 1872 och 1873 kunde ingen examenskatalog upprättas då alla barn upphörde med sin skolgång innan terminen var slut. Detta påverkade även nattvardskolan, då ingen som saknade avgångsbetyg fick ”gå och läsa”. Än var antalet baptister få men separatistiska rörelser blev alltmer verksamma.

Evangeliska fosterlandsstiftelsen kommer till ”kyrkans” undsättning och håller missionsmöten i kyrkan och i skol- lokalerna för att motvikta den växande separationen.

En genomgripande modernisering av vattensågen i Mo genomfördes under året 1881, då den blivit ”så utrutten i grunden att årligen tarvas dyrbara reparationer”. Den ombyggda anläggningen sågade drygt 100 stockar per ram och skift. Ett klent resultat jämfört med ångsågarna, men ändå gav den nya sågen med sina fyra enkla ramar minst 25 procent större produktion än den gamla sågens dubbla och två enkla ramar.

En nykterhetsförening bildades år 1882 i Mo av 17 personer. Föreningen utökades snabbt med fler medlemmar och flera föreningar bildades. Sångkörer bildades, som sjöng på marknaden, för att få folk att ägna sig åt annat än spriten. Även flera religiösa sammanslutningar tillkom och bidrog till nykterhetsivrandet.

Moälven, som slammade alltmer igen av massor som kom uppifrån och via ansluttande åar samt av avfall från Mo såg, krävde alltmer grundgående fartyg. Skepparen Westman som förde befället över hjulångaren Mo, som kom år 1884, berättar att den var så grund ”att den kunde gå upp i ärtlandet när det är mycket dagg”. Båtarna hade en kilformad för som ”plöjde” en fåra i den lösa älvbotten och på så sätt hölls älven farbar ända tills pråmtrafiken avvecklades.

Efter järnvägens tillkomst år 1892 och Mo sågs avveckling 1894 minskade behovet av en marknad avsevärt. I början av 1900-talet upphörde den helt.

Jonas och Märta kom ej med i flytten 1894 till Norrbyskär. De blev kvar i Mo. Men sönerna Jonas, Johan och Nils Petter som arbetar på Mo Bruk samt dottern Emma Kristina, gift med baptistpastorn Jonas Östman, vars make också arbetade på bruket, flyttade den 22 oktober 1894 till Norrbyskär. Dottern Marta Greta gift med A J Hellström flyttar år 1897 till Norrbyskär.

Sven Persson 1817-1889

Kajsa Stina Gustavsson 1819-1856, Stina Lovisa Gustafsdotter 1824-1909.

Sven är född den 23 sep 1817 i Locksta, Björna socken som son till nybyggaren Per Svensson och hans hustru Margareta Pehrsdotter. Han var gift 1.0 den 14 dec 1845 i Stennäs, Fredrika socken med Kajsa Stina Gustavsson f 20 okt 1819 i Bredträsk, Fredrika socken, dotter till Gustaf Johansson och hans hustru Anna Caisa Pålsdotter. Kajsa Stina avled den 24 augusti 1856 i Bredträsk, 56 år gammal. Med henne fick Sven barnen;

Greta Cajsa f 4 mar 1846 i Stennäs, Fredrika socken. Hon flyttar till Bjurholm socken år 1864 där hon avlider ogift

och barnlös 1866, 20 år gammal.

Jonas Gustaf Svensson Hellström f 15 okt 1848, i Aspsele, Fredrika socken. Han hinner vistas på 7 olika ställen

innan han den 23 november 1881 flyttar ut till Brattsjö i Anundsjö sn. Gift där den 25 december 1881 med

Christina Carolina Christoffersdotter f 5 juni 1863 i Åsele.

Per Olof Svensson f 4 nov 1851, i Aspsele, Fredrika socken. Flyttar till pag 116 år 1863. Han hinner vistas vid inte

mindre än 14 olika ställen i Fredrika Socken innan han tar ut flyttbetyg till Mo socken år 1883.

Anders Johan Svensson som senare tog sig namnet Hellström, f 14 april 1855, i Aspsele, Fredrika socken, begär år

1865 attest till Björna socken.

Stina Lovisa Gustafsdotter f 13 juli 1824, troligen i Fredrika socken, dotter till Gustaf Johansson (namne) och hans hustru Stina Handotter boendes i Bredträsk, Fredrika socken ifrån 1832, har en u.ä. dotter, Stina Gustava, född där den 10 jan 1850. Hennes far är Pehr Olof Ersson i Moträsk. Stina Gustava får lämna hemmet vid 13-14 års åldern för att tjäna vid några olika gårdar i Fredrika och i Bjurholm socken. Där vistas hon åren 1866-1868 hos sin mormor, fattighjonet Stina Hansdotter i Bredträsk, Bjurholm Socken, som avlider år 1871, 76 år gammal. Från slutet av 1868 tjänar Stina Gustava piga vid ytterliggare några gårdar. Den 27 november 1876 får hon u.ä. dottern Anna Lovisa. Stina Gustava flyttar till Björna den 4 oktober 1884. Dottern, 8 år gammal, kvarstår i Bjurholm under lösa pigor.

Stina Lovisa Gustafsdotter får också utom äktenskapet sonen, Anders Gustaf f 3 juli 1855 i Moträsk, Fredrika socken. Sonen gifter sig den 24 juni 1880 i Mo med Brita Lisa Runsten och flyttar med sin hustru den 28 oktober 1884 till Högsjö socken

Den 9 apr 1859 får Stina Lovisa sonen Nils Johan i Bredträsk, Fredrika socken. Enklingen Sven Pehrsson i Aspsele anmäler sig som barnafader och gifter sig 2.0 med modern den 6 nov 1859 i Bredträsk, Fredrika socken.

Tillsammans får de dottern Emma Lovisa f 13 juni 1861 i Aspsele, Fredrika socken. Gift den 5 aug 1883 med Gustaf Noréus i Skön socken. Med sina barn emigrerar paret Noréus år 1892 till Nord Amerika. År 1863/1864 flyttar Sven Persson med sin andra hustru och barnen Anders Gustaf, Nils Johan och Emma Lovisa till Mo Bruk och sågverk i Mo socken. Barnen i hans första kull och Stina Lovisas u. ä. dotter Stina Gustava har eller får då alla lämna föräldra-hemmanet och flytta ut till olika familjer i Fredrika socken som nämnts ovan. Dottern Stina Gustava är då 13-14 år gammal. Sonen Per Olof är 12 år gammal. En vanlig ålder då att lämna föräldrahemmanet för att tjäna hos någon och på så sätt lära sig praktiskt ett yrke. I Mo socken får Sven och Stina Lovisa;

sonen Sven August f 27 maj 1864, vigd den 13 maj 1893 med Hulda Sofia Edlund i Timrå. Familjen flyttar till

Norrbyskär den 15 oktober 1898 och blir där i fem år. De emigrerar till Nord Amerika år 1903.

dottern Anna Brita f 18 jul 1867, gift den 8 augusti 1892 i Mo med Frans Andersson. Hon avled den 26 augusti 1905

i Domsjö, Själevad socken av lungsot.

sonen Erik Anton f 14 mar 1870 som avled den 16 juli 1872.

Med Sven tog nybyggare-epoken inom denna släktgren slut. Han hade inget eget hemman utan bodde inhyses, en här - en där. Sin utkomst söker han via olika anställningar och blev till sist sågkarl i Mo. Han och hans andra hustru Stina Lovisa läser någorlunda innantill och har ett svagt begrepp om den nya läran men kan inte utantill varken lilla katekesen eller Svebelie förklaring. Han avlider i Mo den 6 nov 1889, 72 år gammal och hon den 9 september 1909.

Sonen Nils Johan Lindgren är det enda av barnen, av de som kom med till eller är födda i Mo, som flyttar med sin familj till Norrbyskär i första resan den 22 oktober 1894.

Svens bägge hustruar är ättlingar till den beryktade nybyggaren Fin-Pål och hans hustru Catharina Pålsdotter genom deras son Pål Pehrsson f 1762 och deras dotter Christina Persdotter f 1761 som följer:

| |

Anna Catharina Pålsdotter Gustaf Johansson

| |

Kajsa Stina Gustafsdotter Stina Lovisa Gustafsdotter

Utsnitt av karta upprättad av plan,byggkontoret i Örnsköldsvik

Örnsköldsvikstrakten

Mo ligger i kartans nordvästra hörn c:a 18 km från Örnsköldsvik, Köpmanholmen ligger c:a 25 km

sydväst Örnsköldsvik , Norrbyskär ligger c:a 80 km nordöst Örnsköldsvik (utanför kartan).

Anders Johan Svensson Hellström 1855-1928

Anders, är född den 14 april 1855 i Aspsele i Fredrika socken i Västerbotten som son till Sven Persson och hans hustru Kajsa Stina Gustavsson, som avled den 24 augusti 1856, 36 år gammal. Endast 8 år gammal lämnar Anders sin far och styvmor. Han flyttar till sin mormor, enkan Anna Cajsa Pålsdotter Stenlund i Aspsele, Björna socken.

Hon är sondotter till Finn-Pål som bröt upp

hemman till alla sina barn. En släkt, som har

gjort sig känd som idog, intresserad av och

troligen utövade både trolldom och nyläseri.

Anders bor hos sin mormor i 7 år. Hon är 79

år gammal, när han år 1872 flyttar tillbaks till Fredrika och blir ”tjänstegosse” hos

bonden Hans Danielsson i Löfåsen.

Han noteras bland lösa drängar och pigor i

Fredrika sockens HFL 1875-1883 p 238

samt utflyttad 1878 till Mo socken. Dit hade

hans far och styvmor flyttat redan 1864, då

hans far hade fått arbete som sågkarl vid Mo

bruk.

Anders var en underhållande berättare. Han

framställde gärna skrönor om troll, vittror

och andra skogens mystiska väsen på ett

fängslande och roande sätt. Många utveck- lade en stor berättartalang under kvällarnas

sammvaro då radio och TV ej fanns och

kunde konkurrera om uppmärksamheten.

Anders var en av de som tyckte om att

berätta. Han var bekant med samer och

talade något samiska. Säkert hade han lärt

Här sitter år 2002 en av Finn-Påls ättlingar, Kerstin Hagström, sig många sägner under sin vistelse hos sin

på en natursten i Bredträsk by som fått inskriptionen mormor.

”Pål Danielsson och Karin bröto bygd här 1752”. Foto LRB.

Minnessten över Pål Danielsson och hans hustru Karin.

Anders Johan Hellström var något rödblond och hade blå ögon, av medellängd med händerna fulla av fräknar. Läste innantill någorlunda. Kan ej lilla katekesen eller Svebelie förklaringar och har inget begrepp om läran har prästen noterat men trollsagor, det kunde han. Som så många andra moabiter var han baptist. Innan han kom till sågen på Norrbyskär drev han med en kompanjon en affärsrörelse i Järved, Arnäs socken. Sammarbetet gick illa. Han för-lorade allt han ägde och fick börja om som arbetare på sågen i Mo.

I bouppteckningen efter Anders hållen den 30 april 1928 i Norrbyskär, Nordmaling socken noteras följande arving-ar: Avlidne dottern Kristinas barn; Nils Anders Lövström i Nordmaling, Bengt Lager Lövström i Amerika. Dikta Sisilia gift m E. Gustafsson i Bjurholm, Dana Ingeborg Lövström i Nordmaling, Sven Tage Lövström i Nordmaling.

Dottern Wanda g m R. Hagström i Nordmaling. Sonen Johan Atle Hellström i Amerika. Sonen Ossian Hellström i Ljusne.

Han efterlämnade c:a 4-5000 frimärken, som inte hade något större värde. Det var mest Oscar II i 5 och 10 öres valörer från affärsrörelsetiden samt flera hundra frimärken från Amerika, troligen från korrespondens med sonen Atle. År 1914, när Atle skulle inställa sig till excercisen, rymde han tillsammans med en kamrat. De gick till Bergen i Norge och tog båten över till Amerika. På så sätt kom Atle att slippa tjänstgöra under första världskriget, som bröt ut efter det att Österrike-Ungern utfärdat en krigsförklaring den 28 juli 1914 till Serbien. Atle blev kvar i Amerika, där han avled, kort efter det att han besökt Sverige 1959, efter 44 års bortavaro.

Paret hade ett inbördes testamente upprättat den 22 mars 1926 med innebörden att den efterlevande maken skulle få fritt disponera hela boet. Behållning enligt bouppteckningen efter Anders Hellström uppgick till 1.829:50. Han hade en guldring, 12 matskedar, 1 soppslev, 1 nickelservis, 1 fruktställ samt 3 brickor, 2 ämbar, 3 kastruller, 1 kaffepanna 1 lyxkittel och diverse kokkärl - alla i koppar. I porslin hade han 1 sopterin, 11 karotter, 20 tallrikar, 2 såskoppar, 22 kaffekärl, 1 tvättservis samt diverse glasvaror, 18 lakan, 3 draglakan, 32 kuddvar, 14 dukar, 5 servietter och 35 hand dukar, 1 dunbolster, 1 resårdyna, 6 dunkuddar, 4 stopptäcken, 4 filtar, 2 soffkuddar, 1 byrå, 1 linneskåp, 1 säng, 3 bord, 1 köksskänk, 1 väggur, 1 symaskin, 2 speglar, 3 tavlor, 2 lampor, 6 blomkrukor, toalettprydnader, 6 par bords- knivar, 1 ostkniv, 1 smörkniv, 2 förskärare, 3 set matskedar, 3 lufter gardiner, 1 kornich, diverse manskläder, 1 parti trasmattor, 1 korkmatta, diverse snickarverktyg samt dragdon. 1 aktie i Norrbyskärs Handelsbolag, 1 Svenska Statens premieobligation, kontanter 662:-, innestående på Stockholms Handelsbank 390:- samt bidrag från diverse sjukkassor 339:-.

Märta Greta Forsgren 1864 - 1926

Märta Greta, född den 28 april 1864 i Mo Bruk, Mo

socken i Västernorrland som tredje barnet till Jonas

Forsgren och hans hustru Märta Lisa Johansdotter,

vigdes den 29 maj 1881 i Mo Bruk, Mo socken med

Anders Johan Svensson. De fick 9 barn varav de 6

första är födda i Mo socken, den sjunde i Arnäs sn och de två sista i Nordmaling. De flyttade från Mo

Bruks bostäder till ett torp i Backe år 1890.

Märta Greta var kort i växten, endast c:a 1.50 lång. (Det är på grund av sin korta längd som hon står och

Anders sitter på fotot). Hon kunde läsa innantill för- svarligt. Kunde utantill lilla katekesen samt huvud- stycket och de två följande understyckena i Svebelie

förklaringar men hade inget begrepp om läran enligt

anteckningarna i HFL. Hon led av astma som till sist

tog hennes liv den 23 nov 1926.

Endast fyra av paret Anders och Märtas nio barn nådde vuxen åldern

Marta Christina f 22 feb 1882 i Mo Bruk, Mo socken,

Vera Johanna f 5 maj 1884 i Mo Bruk, Mo socken,

avled den 21 maj 1884

Gerda Maria f 5 jun 1885 i Mo Bruk, Mo socken,

avled den 19 januari 1886 Elin Katarina f 29 maj 1888 i Mo Bruk, Mo socken,

avled den 1 juni 1888

Wanda Karolina f 5 nov 1889 i Mo Bruk, Mo sn,

Johan Atle f 21 aug 1892 i Backe, Mo socken,

Erland Ossian f 21 nov 1895 i Järved, Arnäs socken,

Anders Johan och Marta Greta Hellström Dana Ottilia f 16 dec 1899 i Sörbyn, Nordmaling sn,

Foto i släkten Hagströms ägo. avled den 13 februari 1902 på skäret

Ludvig Alfons f 21 jan 1902 i Norrbyskär, Nordma-

ling socken, avled den 7 januari 1904.

När familjen Hellström flyttar till Järved i Arnäs socken kring 1894 har våra rötter levt och verkat i c:a 70 år (c:a 1824-1894 ) vid Mo sågverk och Mo bruk. Familjen Hellström kom dock tillbaks till Mo Socken och såg från Arnäs och vistades där fram till 1897 då de flyttade till Sörbyn i Nordmaling socken. År 1900 flyttade de från fastlandet över till Norrbyskär. Där var familjen aktiv i Baptistförsamlingen.

I huset på Stugeskär med nummer 40 bodde dessa 22 personer på bilden i husets fyra lägenheter.

A = Forslund, B = A. J. Hellström o Marta Greta Forsgren, C = Blom, D = Ossian?

David Hagström på besök år 1912/1913 hos morfar A J Hellström på Stuguskär nr 40.

Foto i släkten Hagströms ägo.

Nätra

En socken i Vesternorrlans län, vid Bottniska viken, der socknen har en betydande skärgård. Bergig trakt med skog, vid havet splittrad af talrika vikar, bland vilka särskildt märkas Näskefjärden, i det inre af en mängd sjöar. Utmed den från nordväst kommande Nätraån ligger, der kustlandsvägen korsar den och hafvet, kyrkan samt Bjästa post- och telegraf-station, något sydligare Norrsvedje skjutsanstalt. I Nätra by finnes garfveri. Bland andra verk inom socknen må nämnas Bredångers, Bjästa, Strängöns, Näske, Fors, Bräcka och Gladomfors betydliga sågar. Jemte jordbruk och skogshandte-ringen äro äfven linnetillverkningen och än mera af vikt. Strömmingsfiske idkas i synnerhet från Trysundsön och norra Ulvön, der fiskehamnar med kapell finnas. Nätraån har laxfiske.

Forss Vattensåg

Förr malde man sitt korn med handkvarnar. För att spara arbetet vid malandet byggde många byar skvaltkvarnar i Näs-keåns olika forsar. Den hittills förborgade kraften i ån blev uppenbar för allt fler. Nu började bönderna i lönndom, sedan mera öppet att syna forsar och småfall. Där det var lämpligt byggde man små grovbladiga vattensågar för sågning av eget behovstimmer. Sågbladen var 1 tum tjocka, så mycket av stocken gick till spillo som sågspån. Någon försäljning av de uppsågade stockarna tänkte man ej på. Sågningen gjordes för att få virke till att förbättra eller bygga nya egna hus. Då många vattensågar endast kunde drivas vid vår- och höstfloderna, blev sågandet en tillfällig syssla, som dock gav omväxling i det agrara livet.

Den stora inkomsten för befolkningen vid sidan av det traditionella agrara var linolje- och linnetillverkning. År 1827 såldes inte mindre än 170 000 alnar linneväv till ett värde av 100 000 riksdaler - en avsevärd inkomst för bygden. Nätra socken har för sitt lin och sin vävnadskonst spritt glans över hela Sverige. På den tiden kunde man knappast säga något vackrare till en flicka än ”Du är vacker som en spinnerska från Nätra”. Linodlandet gav mer ”knopp” än vad som be-hövdes till frögrodd. Kristian Kram anlade år 1749 ett linoljeslageri vid Näskeån som fick namnet Kristiansfors. Erik Bergvik, som var gift med Filippina Kram, blev bokhållare och delägare i oljeslageriet. Man malde otorkat moget linfrö till samma grovlek som grötmjöl, hettade upp mjölet och rörde om tills det klimpades i hettan. Sedan öste man klimpar-na i stampen och pressade ut oljan. Trots att linoljan var både dyr och sällsynt blev oljeslageriet ingen lysande affär. Många fat linolja låg i magasinet över vintern men när sjöfarten kom igång visade det sig att faten var tomma. Antingen var faten gjorda av dåligt virke eller också var det vrångsinta grannar som hade slagit sönder laggkärlen. När Näskeån bröt upp täcktes hela fjärden med olja och all strömming försvann.

Forss vattensåg

Erik Bergvik hade många idéer som var före sin tid. Han byggde en vadmalsstamp i Näskeån efter oljeslageriet och sen-are ett pappersbruk. Men då ingen erfarenhet fanns av att driva det nya och då han saknade ett ekonomiskt sinne miss-lyckades många av hans projekt. Han anlade även två sågverk vid moälven som dock kom att bli grunden till Mo och Domsjö AB. I Lars Ekorns karta från 1797 finns 4 skvaltkvarnställen, ett (ödelagt) oljeverk och en finbladig såg utmär-kta i Näskeån. Strax norr om Näske ån har Nätra ån sitt utlopp. Den rinner genom Sidensjö ned till åmynningen i Nätra.

I början av 1840-talet köper kofferdikaptenen Johan Nyberg Bryngeströms sågverk i Sidensjö. Han upptäcker snart att sågen ej var anlagd med behörigt tillstånd och att privilegierna i fråga om stockfångst ej bevakats och därför förfallit till intet värde. Han finner att fallet längre ned i Nätra ån vid Forss by är lämpligare för en såganläggning och kommer till slutsatsen att det skulle gå lättare att få privilegier där än att söka förnya de förfallna vid Brynge.

Nybergs ansökan om att få bygga ett sågverk vid Forss by mötte inga svårigheter. Synerätten och länsstyrelsen biföll ansökningen. Ett finbladigt sågverk med tvenne ramar uppfördes. Nyberg behärskade nu både Bryngeströmmarna och fallen vid Forss.

En dräng där hade en årslön om 40 riksdaler och kost och kläder för ungefär 40 riksdaler. En piga hade i årslön 20 till 25 riksdaler samt kläder till samma belopp. Under år 1851 hade i Nätra kommun vävts 29,493 alnar lärft.

Hans Persson Grudd Hass 1821 - 1862

Hans Persson föddes den 24 december 1821 i Utmedland, Mora socken som 6:te barnet i en familj som kom att bestå av 8 barn. Hans far, Per Persson Grudd, ättling till Gruddarna i Mora, som även är Anders Zorns svenska ursprung, blev bonde i Utmedland när han gifter sig med Carin Hansdotter, enka efter Anders Persson f 5 okt 1780.

Då hemmanet i Utmedland gick till den äldste kvarlevande brodern Per fick vår Hans Persson söka sin utkomst på annat håll. Den 28 oktober 1851 tar han ut flyttbetyg och flyttar till Nätra socken i Ångermanland.

Knappt två och en halv månad senare eller den 11 januari 1852 vigs han i Nätra med båtsmansdottern Sara Elisabeth Norberg. Den 11 april 1852 föds deras son Per Olof Hansson i Forss, Nätra socken. Var och när de unga träffades först är ej känt. Men det ligger nära till hands att anta att Hans Persson ställde kursen mot Nätra, då hans blivande hustru re-dan var gravid! Paret bor först i Forss, där Hans noteras som arbetskarl i husförhörslängden efter Byggmästaren Eric Pehrsson Modin. Enligt sägen i släkten var Hans Persson engagerad i murningsarbeten. En syssla som mången Mora- karl sysslat med. I sonen Per Olofs födelsenotis tituleras Hans Persson sågarbetare. Troligen var det vid sågen i Forss by, som han arbetade åren 1852-1854. Familjen flyttar till grannbyn Fröstdahl. Där föds dottern Christina Hansdotter den 16 november 1855 och sonen Hans Hansson den 21 november 1858. Hans Persson tituleras nu bruksarbetare. Redan år 1839 bildades Fröstdahls Kopparverk med inmutning i Förnätraberget. År 1853 erhöll gruvbolaget Bergskol-legie privilegium för kopparhyttan i Fröstdahl och fick befrielse från kopparskatt åren 1854-1871. I husför-hörslängden noteras vår Hans Persson efter Bruksinspektören Södersten och Bokhållaren Ros som bruksarbetare. År 1855 var 14 man anställda vid Kopparverket. Verksledningen klagade dock över brist på arbetare, då dessa ej ville arbeta i nattskift.

Provdriften vid verket upphörde dock redan år 1857. För tillverkning av nickelkoppar hade man då brutit 494 lass berg och 356 lass malm.

Den 3 juni 1862 avlider smeden Hans Persson i Bjästa, som hade vårdplatser, endast 41 år och 8 månader gammal av lunginflammation. Han är fortfarande kyrkobokförd och boendes i Fröstdahl. Hemma i Mora har Moraklockan blivit utkonkurrerad av utländska urtillverkare. Urmakarna började i stället att arbeta för Mora mekaniska fabrik som startat tillverkning av symaskiner år 1865. Fabriken lades ned år 1877 då även den blev utkonkurrerad av utländsk tillverkning. År 1870 startade Singer i USA sin symaskinstillverkning. På 1870-talet började en hjulångare trafikera norrlandskusten.

Hans Persson tillvitts ha sagt enligt en sägen i släkten ”pengar har jag i min ficka, men jag har mer hemma i min byrå”. Ett anmärkningsvärt uttalande då Nätra-byggden stod inför de svåra oåren på 1860-talet. När han avlidit berättar samma släktsägen att hans sonhustru brände alla papper efter honom. Sonen lär ha kommenterat detta och sagt ”nu gjorde du nog något galet”. Sägnen berättar inget om varför eller vilka känslor som kan ha lett till dessa uttalanden och handlingar men då de lever kvar som en sägen i släkten har de säkert varit av stor betydelse.

Hans Persson stammar från de stora Grudd och Rull-släkterna i Mora. Han och hans syskons uppväxt var troligen lik-artat och ger knappast någon förklaring till Hans uttalande om ”pengar hemma i byrån” men ger ändå en aning om hur hans uppväxt kan ha varit i Mora.

Hans Perssons barn flyttar i början av 1870-talet till den nyanlagda Ångsågen på Köpmanholmen. Dottern Christina Hansdotter får två utomäktenskapliga barn, Nils Peter född den 21 januari 1873 och Erik Johan född den 7 nov 1874, bägge i Nätra. Erik Johan avled redan den 16 dec 1874.

Fröstdahls koppar och Nickelverk

Den 2 april 1853 anhöll Förnätrabergs Gruvbolag om uppbud och lagfart

Till Nätra Gruvan Bolag försäljer jag Erik Ersson mitt egandes Skattehemman Nr 2 i Fröstdahl, åtta seland jord och hus, min andel i Tegelbruket och allt öfrigt, som till hemmanet hörer och till, winnas kan, fritt från födoråds förmåner utgifwande och andra aftag, än den torplägenhet, som innehafwes för femtio års tid, räknad från den 1 maj 1849, af torparen Johan Erik Hansson, hwilkens rätt enligt Kontrakt af den 26 april nämnda år förbehålles, för en betingad köpesumma af Tretusen Riksdaler banko, hwaraf Twåhundra Rd Bk betalas då detta köp anses afslutadh och resten, då hemmanet den 1 maj nästkommande år tillträdes, köparen dock obetageth, att derförinnan, när som helst, för deras byggnadsföretag taga i besittning nödigt utrymme å hemmanets mark efter Bjästa eller Brynge ån och der warande vattenfall, förbindande jag mig jemwäl efter lag, likasom jag ock förbinder mig, dels att under min återstående åbotid icke anlita skogen annat än till husbehof och dels att oförskingrad lemna den med hemmanet fallne gödsel, då hemmanet afträdes.

Skulle köparen wilja detta köp upsäga, lemnas den rättighet dertill innan nästinstundande September månads utgång, i hwilket fall detta köpebref innan nämda tid skall återställas.

Bjästa den 29 augusti 1852. Erik Erson i Fröstdahl.

Sedan Nätra Grufbolag denna dag genom köp blifvit egare utaf min grannes hemman här i Fröstdahl för att derå möj-ligen uppföra ett verk för framställning af Malmer, lemnar jag Bolaget full rätt att, när som helst, under full eganderätt disponera nödig mark för Byggnader invid Bjästa ån i med hemman Nr 1 i förstnämnda By äfwensom min andel i der-varande qwarnställe och all min rätt i nämnda vattendrag med dertill härande stränder utom hvad jag deraf åt Forss Sågverksegare enligt Contract af den 10:e Augusti 1850 redan uplåtit på följande vilkor nemligen:

1/ Att Laga Skifte uti Fröstdahls by, som skyndsamt bör sökas, bekostas ensamt af Bolaget. Och att jag dervid erhåller fullt vederlag för hvad som, under tiden inan Skiftet blifwit fullbordadt, kommer att begagnas af min mark vid ån, medgifande jag så vidh det på mig beror, Bolagets rättigheter att erhålla såld skifte så i afrösnings- som inrösningsjord efter ån eller norra delen av byns mark.

2/ Att jag på denna qwarn, som för werkets behof kan blifva upförd eller å Bjästa qwarnen eller ock å Forss qwarnar, om bro öfwer anlägges, erhåller fri mald för all husbehofsmalning för mig och den torpare, som besitter och kommer att besitta det å mitt hemman aftagne torp.

3/ Att min rätt till andel i laxfiske efter ån förblifwer oförkränkt antingen där fisket nu är eller Bolaget kan finna lämpligt att förlägga det antigen längre ut i ån eller och länge ned i densamma. Och,

4/ Att utom dessa förbehållna förmåner, för denna uplåtelse lemnas mig en Contant vedergällning af Etthundrade Riksdaler Riksgälds som erlägges då detta köp anses afslutadt.

Skulle köparen vilja denna afhandling upsäga bör sådant ske inom nästinstundande september månds utgång.

Bjästa den 29 augusti 1852. Hans Ersson i Fröstdahl bomärke).

Den 18 september 1852 påbörjade landmätaren Laga Skiftet. Närvarande voro för Fröstdahl nr 1, om 8 seland kronoskatte, ägaren Hans Ersson samt för Fröstdahl nr 2, även om 8 seland kronoskatter, ägt av Förnätra Gruvbolag, som företräddes av Herr Häradshövdingen och riddaren af Kongl. Nordstjerneorden A. E. Ros

Den 13 oktober 1853 beviljade Kungl. BergsCollegium privilegium för Häradshövdingen A. E. Ros och medintressenter att på Fröstdahls hemman mark, ½ mil nordost från Nätra kyrka och 3/8 mil från malmådringarna å Förnätraberget uppföra en Kopparhytta och för tillverkningar i densamme åtmjuta 18 frihetsår eller intill slutet af år 1871.

Wi, President och Ledamöter i Kongl. Majts och Rikets Bergs Collegiume, göra veterligt: Hos Kongl Collegium har Häradshöfdingen och Riddaren af Kongl. Nordstjerneorden A. E. Ros uti ingifven skrift, med anmälan derom, att han jemte medintressenter börjat låta bearbeta en på Förnätra hemmans ägor uti ofvannämnda socken uppfunnen kopparmalms anledning, å det förenade Bolagets vägnar anhållit om tillstånd, att för malmens tillgodo görande få uppföra en kopparhytta invid Nätra ån, på Fröstdals hemmans mark, ½ mil nordost från Nätra kyrka och 3/8 mil från malmanledningen, samt att för denna Hytta, som skulle förses med köpekol från ortens sjelfägande Allmoge, 20 frihetsår måtte beviljas.

Sedan Kongl Collegium under den 31 sistliden maji förordnat Bergmästaren J Lyman, att å stället undersöka, huruvida Bolagsmännen voro försedde med nödige erfoderligheter för den åstundade anläggningen, och en sådan förrättning den 22 och 23 derpåföljde juli blifvit verkställd, har Kungl Collegium af det dervid hållna, hit inkomna protocollet inhemtat:

Att utom det af Bolaget inköpta Hemmanet no 2 i Fröstdahl, på hvars mark kopparhyttan skulle anläggas, hade äfven, enligt företedd afhandling, Hans Ersson i Frösdahl af sitt hemman No 1, på vissa villkor, som i undersöknings Protocollet blifvit intagen, tillåtit Bolaget under full ägande rätt, disponera nödig mark för byggnader invid ån, äfvensom sin andel i dervarande qwarnställe och all annan hans rätt i nämnda vattendrag med dertill hörande stränder, utan hvad han till Fors Sågwerskägare, enligt Contract af den 10 augusti 1850, redan upplåtit.

I afseende på sjelfva hytte-anläggningen, hade derefter, på sätt undersökningsprotocollet närmare utvisar, följande förbehåll och protester skriftligen blivit avgifna, nemligen:

1. Af Forss byamän; att kopperverkets delegare måtte förklaras så väl ansvariga för all den skada som genom en eldfarlig Hytteinrättning kunde tillskyndas Byamännens nära belägna Mjölkvarn, som ock skyldiga att, efter gode mäns värdering, ersätta all den skada, som genom rök och kopparerg kunde tillfogas wexande gröda af alla slag, muhlbete, hus och boningar, upplaggde bräder och andra effecter, utlaggde lärfter och linnekläder på bleke eller till torkning uppsatt röteslin, samt

2. Af f.d. Coopwaerdie Capitenen Johan Nyberg; att den plats, hvarpå kopparhyttan skulle anläggas, var så nära belägen Nybergs Sågverk, att det samma genom en eldfarlig Hytteinrättning kunde blottställas för eldsvåda, men att om detta oaktadt, Hytteanläggningen blefve beviljad, byggnaden måste så uppföras, att icke något hinder för flottning af timmer och andra trädvaruffekter uppkomme, eller Nyberg betages den förmån, han, enligt contract med Fröstdahls byamän, äfven innehade, i afseende på land för erforderlige bom och dammfästen i och för flottning och Sågverket med rättighet för honom att, utan hinder af hytteanläggningen, vidare uppföra sådane byggnader, som för flottningen och Sågverket kunde erfordras, samt sluteligen, att Kopparverksägarna måtte förklaras skyldige, att ersätta all den skada, som genom anläggningen kunde tillskyndas Nybergs Sågverk med dithörande byggnader.

Till svar härå hade Häradshöfdingen Ros anfört, i afseende på de af Forss Byamän gjorde anmärkningar och förbehåll, att, om, emot förmodan, genom Bolagets vangöre, någon skada i ett eller annat hänseende skulle af Hytteanläggningen komma att tillskyndas Fors Byamän, Bolaget i sådan händelse ingalunda ville undandraga sig att utgifva skälig ersätt-ning, samt, hvad den af f.d. Coopwardie Capitenen Nyberg anförde protesten vidkomme, att Bolaget för ingen del hade för avsigt, att inskränka de rättigheter Nyberg, vare sig genom behörigen förvarade Contracter eller privilegier för Forss finbladiga Sågverk lagligen kunde äga.

Wid derefter anställd besigtning af byggnadsplatsen hade befunnits: att den tillernade kopparhyttan, med vars grundmur början redan var gjord å fast och tjenlig mark inom Fröstdahls område på Nätra åns södra strand, komme att utvändigt blifva 35 alnar lång och 20 alnar bred, samt invändigt under samma tak inrymma twänne eldstäder, nemligen en Saluugn och en Gashärd: att Blåsmaskinen, hvartill och grundmur redan var laggd, skulle uppföras vid Hyttans öfre vägg, men något närmare intill elfven, att det vatten, som för Blåsmaskinens drift erfordrades, skulle ditledas uti en kanal, som, till 51 fots längd, 2 alnars bredd och högst 5 fots djup, komme att anläggas uti samma rännil, eller bergsurholkning, hvilken tillförene ifrån Forss hufudet förd erforderligt vatten till Fröstdahls numera ödelaggde sqvalte mjölkvarn:

att fallet ifrån lugnwattnet ofvanföre forshufvudet till den tillernade kanalens öfverkant utgjorde 5.95 fot

samt från sistnämnde punkt till botten i hjulbäcken under Blåsmaskinen 9,46 fot

och derifrån till lugnvattnet i elfven 3,00 fot

tillsammans 18 41/100 fot

att någon skada af vatten uppdämninge sålunda omöjligen kunde inträffa, helst stranden invid och nästofvanför kanalen bestode af berghällar med sluttning mot elfven;

(En Svensk aln är lika med 2 fot, en Svensk fot är 0,29690 meter. Hyttans grundmur skulle således ha varit c:a 208 meter lång och ca: 119 meter bred och den totala fallhöjden närmare 55 meter.)

att genom vattnets begagnaden för Blåsmaskinen någon vatten minskning för Fors Sågverk ej heller vore att befara, enär vattnet, efter att hafva passerat kanalen och hjulbäcken under Blåsmaskinen, åter nedfaller i Nätra ån ofvanför sågdammen;

att Hytteanläggningen rimligen icke kunde anses blifva eldfarlig hvarken för berörda vid Nätra åns norra strand uppförde Sågverk, eller för Fors- och Fröstdahls ett Stycke derofvanföre sammanbyggde sqvalteqwarnar, eller för Torparen Jon Hanssons i Fors i närheten deraf befintlige hus, enär afståndet från Hyttans nedre vägg till sågverkets öfre sida utgjorde 136 alnar och att Hyttan jemväl komme att ligga mera än 100 alnar från båda ofvannämnde qwarnar och torphus, samt att den af Fors Byamän yttrade farhåga, att kopparröken från den blifvande Hyttan möjligen skulle komma at vålla skada å deras till blekning utlaggde väfnader, destomindre förtjenade afseende, som byamännen hade tillräckligt utrymme för tjenliga blekplatser på sådant afstånd från Hyttan at röken derifrån icke kunde utöfva någon menlig inwerkan på väfnaderna.

Beträffande kolfånget, hade Häradshöfdingen Ros uppgifvit, att Bolaget afsigt wore, att förskaffa sig nödige kol genom köp af den sjelfegande allmogen i Nätra och Sidensjö socknar, hvarest förut icke funnes något koltärande verk, och upplystes härvid för öfrigt, att hemskogarne i Nätra socken skulle utgöra 60,415 Tunnland, hvaraf dock 4,810 Tunnland bestode af mossar och 4,245 Tunnland af sjöar, samt att dessutom Nätra och Sidensjö allmänningar, hvilka blifvit vissa byar och Hemman såsom fyllnads skogar tilldelade, inberäknadt den så kallade Myrbohöjden, innehölle 36,535 Tunnland bättre och sämre mark.

Med anledning af allt detta hade och sluteligen den närvarande Kronofullmäktige, Expeditionsfogden G. L. Edström yttrat, att han så mycket mera ansåge sig böra till styrka, att den sökte anläggningen blefwe bifallen, som densamma, utan att på minsta sätt förnärma någons rätt, blefwe nyttig för orten och jemväl komme att inbringa någon inkomst för Kungl. Majt och Kronan.

Hvad sålunda förekommit har Kungl Collegium tagit i öfwervägande; Och som sökande Bolaget styrkt sig äga tjenligt byggnadsplats med nödigt vatten tillgång, samt erforderlig kolfång icke bör komma att saknas från Nätra och Sidensjö sockneskogar,

Alltså, och då de af Fors byamän och Captenen Nyberg vid undersökningsförrättningen gjorde förbehåll och protester så mycket mindre kunna lägga hinder i vägen för den sökte hytteanläggningen, som, utom hvad Bolaget genom Häradshöfdingen Ros, i följd af de framställde anmärkningarna, sig till förbundit, det icke kan betagas bemälte Fors byamän och Nyberg, att, om de sig så befogat finna, i laga ordning göra sina anspråk om ersättning gällande, i händelse någon skada genom anläggningen i ett eller annat hänseende skulle dem tillskyndas, pröfvar Kongl. Collegium skäligt genom detta öppna privilegium tillåta det Bolag, som förenat sig om bearbetande af de på det så kallade Förnätraberget uppfunne kopparmalms anledningar, att på här ofvan beskrifne byggnadsställe uppförra en Kopparhytta, med rättighet att för tillverkningen uti densamma åtnjuta aderton frihetsår, att räkna från 1854 års början till 1871 års slut, efter hvilken tids förlopp afgift till Kongl. Majt och Kronan , enligt Författningarna, skall utgöras, vilket afseende det åligger Bergmästaren i Orten att vid frihetsårens slut sig å stället infinna, Saneringsförslag upprätta och detsamma till Kongl Collegium insände. Det vederbörande till efterrättelse länder.

Till yttermera visso etc; Stockholm den 13de oktober 1853.

F. Åkerman

F Bernde A Hallgren/Jomyrberg

Medintressenterna var:

1/ Herr Öfwerdirektören för Mynt och Kontrollwerket i Riket, Professoren och Riddaren af Kongl.

Nordstjärneordern Joachim Åkerman för nio trettiotwående delar,

2/ Herr Häradshöfdingen och Riddaren Anders Emanuel Ros för fyra trettiotwående delar,

3/ Handelsbolaget med firma James Dicksson och Compani för fyra trettio twående delar,

4/ Bruks Patronen Thomas Aspelin för fyra trettiotwående delar,

5/ BruksPatronen Erik Reneman för fyra trettiotwående delar,

6/ Kapten Johan Nyberg för fyra trettiotwående delar,

7/ Direktören Erik Turele för en trettiotwående del och,

8/ Grosshandelsbolaget Godenius och Compagnie för twå trettiotwående delar.

Dammen i Nätra ån år 2003 sedd från Forss sidan mot Fröstdahl där troligen Hyttan låg. De ursprungliga anläggningar-na är ersatta av ett vattenkraftverk.

Sågverket i Bryngel har restaurerats. Troligen såg Forss sågverk ut och verkade på samma sätt. Följande bilder är tagna år 2003 av den restaurerade sågen och av en arbetarbostad.

Foton LRB

Sara Elisabeth Norberg 1821 - 1886

Sara Elisabeth Norberg föddes den 23 juni 1821 i Mjäla, Nätra socken som tredje dottern till båtsmannen Olof Norberg och hans hustru Brita Jansdotter. Hennes äldre systrar Märta Stina föddes den 17 aug 1817 i Mjäla och Cajsa Greta den 18 juli 1819. Hennes yngre syster Anna Brita föddes den 15 februari 1824 i Mjäla och brodern Olof föddes den 15 ok-tober 1826 i Mjäla där han avlider den 6 feb 1827 endast drygt 4 månader gammal.

Vår Sara Elisabeth förlorade således redan vid 7-års åldern sin far och troligen sin mor år 1837, 16 år gammal. Hon tjänar piga på flera gårdar. Hon finns noterad i husförhörslängden 1839-1847 för Norum pag 4 åren 1842, 1843 och 1844. Därefter utflyttad till pag 62. För Sörtjärn pag 62 noteras hon år 1845 samt som utflyttad år 1846 till pag 46 bok 1. I Bäck pag 46 noteras hon som inflyttad från pag 62 bok 2 samt utflyttad till Norum. Här finns även hennes syster Anna Br Norberg noterad. Vår Sara Elisabeth anges i HFL för Sörtjärn och Bäck vara född den 5 juni 1822 i Mjäla. I HFL 1847 - 1855 finns hon noterad för Norum pag 26 som utflyttad till pag 153. I Forss pag 153 bok 2 noteras hon åren 1849 och 1850 samt utflyttad till pag 156 till sin make i Forss. Sara Elisabeth Norberg avlider den 15 maj 1886 i Fröst-dahl 65 år gammal.

Faddrar: Hennes syster pigan Cajsa Greta Norberg i Sel, ej att förväxla med hustrun Cajsa Greta Norberg därsamman städes också född år 1819 som ej tillhör denna släkt, är dopsvittne när Anna Brita Norberg får sin dotter Elisabeth den 2 nov 1846 i Sörvänge, Nätra socken. Vår Sara Lisa Norberg i Fors är dopsvittne när Anna Brita Norberg får sin son Olof den 2 april 1849 i Sörvänge. Vår Cajsa Greta Norberg var ofärdig och avled ogift och barnlös i Sel den 19 maj 1848, 28 år 10 månader och 1 dag gammal. Systern Anna Brita Norberg vigs den 19 maj 1848 (samma dag som Cajsa Greta Nor-berg avled) med bondsonen Olof Pehrsson och flyttar med honom och barnen år 1851 till Sund i Själevad socken.

Moderns namn har växlat i födelsenotiserna - Stina Jansdotter, Stina Gröning, Brita Jonsdotter, Stina Pehrsdotter och Stina Olsdotter.

Nätra socken skulle hålla 22 båtsmän. Bönderna var ålagda att hålla båtsmännen med kläder och ett båtsmanstorp. Det Finska vinterkriget 1808/1809 hade tärt hårt på dåvarande båtsmän med många luckor som följd. I Nätra var fattigdom-en enorm. För många bond- och torparsöner var enrollering under fanan enda utkomstmöjligheten. Man behövde efter vinterkriget ingen sjövana. Vår Olof Olofsson Norberg född 1788 antogs den 8 juni 1809 vid andra Norrlands andra båtsmanskompani under Stockholm station som båtsman för rote 57 med Östersel, Mjäla och Sörtjärn som rotehållare. Han är ”infödd” 22 år gammal och obefaren (ej sjövan) enligt GRM 1810. År 1816 noteras han vara mindre befaren för att i GRM 1825 vara sjövan. Olof hann med 19 tjänsteår, innan han avlider den 13 november 1828, 40 år gammal.

Änkan Stina Andersdotter gifter sedan om sig med Eric Olsson i Fors och får med honom sonen Olof född där den 27 juli 1830 - död den 29 juli 1830 och dottern Christina född där den 5 juli 1832 - död den 7 april 1837 i Fors.

Födelsenotis i Nätra. Den 5/8 juli 1832 Stina. Eric Olsson och hu Stina Andersdotter i Fors, 35-40 år. Bonden Jonassons hustru i Skule, bonden Abram Janssonoch hustru i Fors, bonden Eric Hansson i Sörtjerna, och Anna Olsdotter i Dahl, dräng Jan Erson i Hällen och pigan Cajsa Greta i Sörtjern.

Den 7 april 1837 begrovs torparen Erik Olssons dotter Anna Stina som avled den 25 mars 1837 i Fors, 4 år och 7 mån-ader gammal.

Resonemang:

Olof Norberg kan ha varit gift två eller flera gånger. Men då hustru Stina Andersdotter ej betitlas styvmor och inga av barnen som styvson eller styvdotter och med tanke på att hennes namn växlar i födelsenotiserna ligger det nog närmare till hands att hon inte vet sitt namn eller möjligen ej vill uppge det!

Märta Stina född 17 augusti 1817 Moder: Stina Jansdotter 25-30 år gammal

Cajsa Greta född 18 juli 1819 Moder: Stina Gröning 30-35 år gammal

Sara Elisabeth född 23 juni 1821 Moder: Brita Jansdotter 30-35 år gammal

Anna Brita född 15 februari 1824 Moder: Stina Persdotter 35-40 år gammal

Olof född 15 oktober 1826 Moder: Stina Olsdotter 30-35 år gammal

Sigrid född 22 juli 1828 Moder: Stine Pehrsdotter 35-40 år gammal

Efter båtsman Olof Normans död 13 november 1828 gifter änkan om sig med Erik Olofsson från Bjästa och får med honom:

Christina född 5 augusti 1832 Moder: Stina Andersdotter 35-44 år gammal. (Noterad i HFL 1829-39 p. 156 Mjäla).

I husförhörslängden har hon bytt namn till Stina Andersdotter. Se Mjäla pag 119 åren 1818-1828 och Mjäla pag 156 åren 1829-1839 samt Fors pag 109 samma år.

Den 24 juni 1837 avlider Stina Andersdotter född ~ 1790 i Forss, Nätra socken 46 år gammal. = född ~ 1790 villket stämmer hyggligt väl med det ålderspann som modern tilldelas vid barnens födslar.

HFL Nätra 1818-1828 pag 119 Mjäla HFL Nätra 1829-1839 pag 156 Mjäla

Kronobåtsman Olof Norberg Båtsman Ol Norberg

Hu Stina Andersdotter född 1790 flyttats till Fors Eric Olofsson född 1786

dotter Märta Stina 1817 Enkan Stina Andersdotter född 1790 innehaver torp i Fors

Cajsa Greta 1819 dotter Märta Stina född 11 dec 1817

Sara Lisa 1821 dotter Cajsa Greta född 1819

Anna Brita 1824 dotter Sara Lisa född 1821

Olof 1826 död dotter Anna Brita född 1824

Olof född 1826

Sigrid född 1828

Stina född 1832.

HFL Nätra 1829-1839 pag 109 Fors

Torparen Eric Olsson född 1786

Hu Stina Andersdr född 1790

dotter Sara Lisa född 1821

dotter Anna Brita Olsdr född 1724 från Vibyggerå

dotter Stina född 1832

dotter Märta Stina född 1817

Ett aber är att kyrkoböckerna före 1810 har förstörts av brand så det är svårt att vidimera deras födelse vilket måhända är en orsak till att hustrun ej vet namnet på sin far! Måhända avled han redan når Stina var ung?

Hennes andra make, Erik Olofsson född ~1786 noteras som dräng i Mjäla pag 116 husförhörslängden 1818-1827 och ensam 1839-1846 pag 135 Fors till och med 1843 när han blivit enkling.

Kan dessa på fotot ovan vara Hans Perssons barnbarn? Det vill säga barn till Hans Hansson född 21 november 1858 och hans hustru Maria Sjöblom. De hade en dotter Elin Elisabeth som avled späd (1889-1892, dottern Signe Maria 1890-1973, småskolelärarinna, gift 1963 med Erik Arvid Westin 1892-1982 i Bjästa, sonen Hans Wilhelm född 1893, sonen Karl Ruben 1897-1990 gift 1925 med Hildur Elvira 1899-1987 i Nätra samt dottern Elin Lovisa född 1900. Fotot i Estrid Nylanders ägo avfotograferat med hennes tillåtelse. Foto LRB

Sedan Gustav Eriksson Wasa beslutat att Sverige skulle konvertera från katolicismen till protestantismen var präster- skapet ålagt att i förhör pröva de enskilda undersåtarnas trosbekännelse och kunnande. Förhören antecknades i längder som kallades husförhörslängder då förhören ofta hölls i någons hem. I längden noterades de som vistades på gården samt deras deltagande i nattvarden. Man var tvungen att deltaga i minst fyra nattvarder per år för att få lov att bo kvar i byn. I längden noterades den enskildes innanläsningsförmåga, begrepp och utanläsningsförmåga som en grafisk bild. Den som kunde för dåligt kunde tvingas till bättring.

Bilden till vänster har noterats för Hans Pehrsson, mittenbilden för Sara Elisabeth Norberg och den till höger för båts-mannen Olof Norberg. De sex punkterna över symbolen betyder att Hans och Sara kan utantill Luthers lilla katekes samt huvudstycket av Svebeli förklaringar och de följande fyra stycken i densamma. (En punkt för varje aktivitet. Den första för lilla katekesen. Den andra för huvudstycket i Svebelie förklaringar.) Mittbenet i Hans bild visar att han har ett svagt begrepp om läran och avsaknaden av mittbenet i Saras graf visar att hon har inget begrepp om läran. Det heldrag-na vertikala strecket med ett vänster och ett höger nedåtriktat ben visar att Sara läser någorlunda och att Hans läser med färdighet innantill. Grafen för båtsmannen Olof, som saknar ben, visar att han har begynt att läsa och avsaknaden av prickarna ovanför strecket visar att han har inte lärt sig utantill Luthers lilla katekes eller Svebelius förklaringar. Den bokliga bildningsnivån och den religiösa läggningen skiljer sig således mellan dessa tre personer med fördel för Hans och till nackdel för Olof, medan Sara Elisabeths nivå ligger däremellan.

Johannes Jansson Hagström 1849 - 1927

Den 21 mars 1849 föddes Johannes Jansson Hagström utom äktenskapet i Tobyn, Mangskog socken i Värmland som son till tjänstepigan Anna Andersdotter. Fader föregavs hennes husbonde, gifte mannen Jan Johansson i Tobyn, som erkänt sig vara den rätta fadern. Löftesmän var Annas far, enkeman Anders Olsson i Slobyn och hu Marit Nilsdotter i Tobyn. Enligt en sägen i släkten sålde Jan sonen Johannes för en ko och 50 riksdaler. Verkligheten var att Jan, som var gift med en 30 år äldre kvinna, låg i hemskillnad när han blev far samt att modern, Jans piga, Anna Andersdotter avled samma dag som Johannes föddes.

Johannes kom så av omständigheterna att växa upp hos sin moster Brita Andersdotter i Västra Takena. Förmodligen hjälpte Jan till med sin sons uppväxt med pengar och kon. Brita var gift med Erik Jansson, som sågade sönder sin ena hand och blev vanför. Paret hade en egen son Anders, som var född den 25 juli 1846. Då Johannes var 12 år gammal, ville Jan enligt släkttraditionen att sonen Johannes skulle flytta hem till sig, men Johannes nekade. Jan blev då så be-sviken att han gjorde Johannes arvslös. Senare sägs Jan ha donerat en större summa till kyrkan för framtida släktingars behov.

21 år gammal eller den 19 november 1870 lämnar Johannes sina fosterföräldrar. Han tjänar två år i Nedre Fjell, Mangskog socken och ytterliggare två år i Västra Takena för att den 30 oktober 1874 flytta till Bjästa ångsåg i Nätra socken. Där vigs han 8 månader senare eller den 27 juni 1875 med Christina Hansdotter. Troligen var det hans familjesituation - uppvuxen i fosterfamilj och ingen bindning till hemorten - och värvandet av arbetskraft till Norrlandskustens sågverksindustri som fick honom att flytta till Bjästa.

Petter

Selma Rudolf Karl Herman Ragnar

Henrik Johannes Christina Elvira

William

Foto från Norrbyskär c:a 1895 – 1897 i släkten Hagströms ägo.

Året efter disponent C. A. Öhmans död flyttar Johannes med sin familj den 18 augusti 1880 till Domsjö varv i Själevad. Egendomligt nog har den som fört pennan vid upprättandet av husförhörs-längden inga uppslag för de 8 olika sågverk, som vid den här tiden fanns runt fjärden. I registret anges Domsjö verk, men i längdens sidor anges platsen heta Domsjö varv.

Familjen bestod då av Christina Hansdotters utomäktenskapliga son Nils Petter, som hon fick, endast 17 år, 2 månader och 5 dagar gammal, den 21 januari 1873 i Nätra, samt parets gemensamma barn; Hilma Kristina, född den 24 feb 1877, Karl Johan, född den 2 jan 1879, Selma Johanna, född den 27 juni 1880. Alla är födda i Fröstdahl, Nätra socken.

Christina Hansdotters andra utomäktenskapliga son Erik Johan, född den 7 nov 1874 avled den 16 dec 1874 i Nätra och parets gemensamma dotter Hilma Kristina, född den 12 dec 1875 i Bjästa ångsåg, avled den 27 januari 1876

Bjästa Ångsåg

Bjästa var då den mest betydande platsen mellan Härnösand och Umeå. Redan år 1753 fick Bjästa postkontor. Det var det enda som fanns mellan Härnösand och Umeå. I Nätra ån vid Bjästa fanns ett gammalt kvarnställe med så goda strömförhållanden att platsen kunde lämpa sig för en bättre såganläggning. Kvarnen i Bjästa köptes år 1847 av härads-hövdingen vid Ångermanlands norra domsaga A. E. Ros född 1806 i Leksand. Han lyckades även några år senare få till stånd ett skriftligt avtal med hemmansägarna att de skulle endast till honom leverera sågtimmer. Därefter köper han i Bjästa by, tre och ett halvt tunnland jord med vattenfall och strandrätt för en summa av 500 riksdaler riksgälds, med vissa förbehåll för frisågning för säljarna. Samma år erhåller han rätt att anlägga en finbladig ”behovs-lego och salusåg med två ramar” på den inköpta platsen. När rättigheterna var klara överlåter Ros två tredjedelar av fånget till kofferdi-kaptenen Johan Nyberg och handlaren P. D. Hörnfeldt i Docksta mot vilkor att de erlägger var sin tredjedel av köpes-killingen.

Hörnfeldt överlåter så snart sågverksbygget kommit igång och avverkningsrätten säkrats sin tredjedel för 22 500 rdr. rmt till J. Högström, E. Larsson och L. Wykman. Den senare, kommen från Oskarshamn, blir inspektor vid Bjästa såg.

Häradshövdingen Ros var under sin tid i Nätra vid två olika perioder av regeringen förordnad till bondeståndets sekre-terare i riksdagen. Kort tid efter att han startat sågverket i Bjästa kallades han som landshövding till Luleå och upphöj-des till adligt stånd. Han blev både en namnkunnig och betydelsefull person, särskilt inom det svenska skogsväsendet som generaldirektör och chef för skogsstyrelsen. Kofferdikapten Johan Nyberg drog sig undan från sina företag i norra Ångermanland mot slutet av 1860-talet då han behövde koncentrera sig på sin verksamhet i Ådalen. Där blev han en mycket förmögen man.

Köparna av Nybergs andel var Carl Adolf Öhman samt några stockholmare. Stockholmaren Nordström efterträddes av Fr. Östman från Stockholm som överlämnade sin andel till Zetterlund. Själv blev Östman bolagets förläggare och ombud i huvudstaden.

Bjästa vattensåg (Bilden ovan)

Dalkarlen C. A. Öhman blev den ledande personen sedan kapten Nyberg avhänt sig sitt engagemang i Bjästa såg. Öhman bosatte sig år 1859 i Bjästa som disponent för sågverksrörelsen. Han beskrivs som en öppen, tillgänglig, folklig och välvillig person med en livsaptit som var lika frisk när det gällde företagets utveckling som avnjutning av detta liv-ets goda. Han var en levnadskonstnär, bohem och praktisk affärsman i samma andetag. Förtroendeingivande, gladlynt och bestämd. Han hade erfarenhet, då han tidigare sysslat med sågverksrörelse i Dalarna.

Det berättas om hur Öhman hanterade ett möte med ett arbetslag värmlänningar under ledning av en torpare i Västansjö, Olof Persson, som mitt under högsommaren med en pressande värme gått undan för att lata sig i skuggan i brädgården.

- Opp mä er! Opp mä er allihop, patron Öhman kommer! ropar Olof Persson. Värmlänningarna skrattade, pustade och torkade svetten i hettan. Persson grälade och våndades som inför domens dag. - Sir ji int att patron Öhman kommer. Ä ni toki?

- Sett dej, torparlort. Patron Öhman brukar vila han å, skrattade de. Och patron Öhman kom. Ställde sig framför dem och svängde med käppen, vilade hakan mot sin toviga skäggkudde och sa:

- Ja, ni har det hårt, karlar. Ni vilar er så svetten lackar, ser jag. Sedan gick han vidare och värmlänningarna reste sig genast och satte i gång. Sådan var han, Öhman.

Flera förvärv av skogshem-man och sågar gjordes såväl som upprensning av flod-ederna. Sedan övriga andel-ar i Bjästa sågverk förvär-ats, ändrades transporterna av det sågade virket till Näske hamn att nu gå till Åmynnefjärden för vidare transport till den lilla ön Köpmanholmen med hjul-båten ”Bjästa”. År 1860 hade Bjästa 194 invånare och det egentliga Köpman-holmen, som tillhörde Bredångers och Hummel-viks byar 16 invånare. Flera svåra missväxtår under 1860-talet gjorde att ytterligare skogshemman kunde förvärvas av bolaget. Därmed lades grunden till bildandet av Forss Sågverks-bolag som uppförde en ångkraftdriven såg som först benämndes Bjästa ångsåg och senare ångsågen på en av Bredång-ers by arrenderad plats vid Sanningssundet invid Nätraälvens utlopp i havet. Med ångkraftens tillkomst kunde sågarna anläggas nära havet och skeppningshamnar, då man ej längre var beroende av kraften i vattenfall eller forsar. Ångsågen togs i bruk 1865. På så sätt blev Köpmanholmen centrum för både utskeppning och sågning.

Bjästa ångsåg på Köpmanholmen

I skogsbygdernas inland rådde en oro orsakad av missväxterna, som närmade sig panikstämning. Åren 1867 och 1868 var de stora nödåren i vårt land. Praktiskt taget all gröda frös bort och ännu vid midsommartiden 1867 låg isen tjock i Näskefjärden, som vid den tiden var den enda hamnen. Ryktet om den stora sågverksanläggningen vid Nätraån och dess möjligheter till förtjänster utövade en stor lockelse. Kustlandets möjligheter hägrade för många från inlandet som läm-nade eller sålde sina hemman och flyttade till kusten. Forss Sågbolag bildades år 1868. Bolaget kom att verka i 10 år, varefter det rekonstruerades till aktiebolag år 1878. Balansräkningen redovisade då 27 hemman, nybyggen och 39 avverkningsrätter, en ångsåg på Köpmanholmen, 8 vattensågar (däribland de i Brynge, Bjästa och Forss), brädgårdar med flera anläggningar, skogsförlag och två ångare för virkestransporter. Nätra kommun hade nu vuxit till 4630 innevånare. Av dessa var 253 röstberättigade till val av riksdagsmän!

Bolaget hade knappast någon fast arbetarstam. Den bestod mest av värmlänningar och finnar, löst folk som kom och gick. Det fanns tidsperioder när tidningarna varnade folk för ett besök vid Köpmanholmen, där vad som helst kunde inträffa. Bostadsnöden beredde stora svårigheter, när invasionen utifrån var som livligast. Många från orten arbetade vid sågen och hade sina familjer på annat håll, trots att nya bostäder oupphörligen kom till.

Värmlänningarna var ett gott folkmaterial, lättsinnade och glada, kunniga både i skogarna och i industrier. Det värm- ländska skogsbruket hade också traditioner att bygga på långt före Norrland. De hade erfarenheter att dela med sig av. Därtill hade värmlänningarna genom sina ständiga vandringar från arbetsplats till arbetsplats mer livserfarenhet och större självkänsla än norrlänningarna, som ännu inte funnit sig till rätta i bolagslivet. Det var också de evigt ambuleran-de värmlänningarna som fick ta åt sig den sedermera vanliga titeln ”bolackare”.

Finnarna var sega i arbetet men hade svårt för språket. De tog gärna till kniven vid sina argument mot de livliga och skälmaktiga värmlänningarna. Därav de många våldsamma uppträdena på den ständigt växande industriplatsen.

Släkten i Nätra

Av Båtsmannen Olof Norberg´s 6 barn avled 1 späd och en 28 år gammal, barnlös och ogift.

Deras äldsta flicka, Märta Stina Olofsdotter Norberg 1817-1880 äktade 1842 änkligen och torparen i Sörvånge Olof Persson 1809-1870. De fick dottern Märta 1843-1849 samt sonen Olof Petter Östman född 23 aug 1851.

Tredje barnet, Sara Elisabeth Norberg, är vår anmoder.

Fjärde barnet, Anna Brita Olofsdotter Norberg 1824 - äktade den 19 maj 1848 torparen i Bäck, Olof Pärsson 1 feb 1827 - 24 jan 1885. Anna Brita har då en u.ä. dotter, Elisabeth f 1846. I Nätra fick de sonen Olof 1849 - 1852 samt dottern Christina f 11 sep 1850. Familjen flyttar till Sund i Själevad och får där dottern Anna Brita f 19 jul 1854, dottern Charlotta f 12 maj 1859, dottern Maria 1861-1862 samt dottern Maria f 23 maj 1865. Därefter flyttar familjen till Dahl i Själevad.

Deras dotter Anna Brita får utom äktenskapet tvillingarna Olof Ehnfrid 1884-1884 samt Johan Abel f 18 maj 1884.

Dottern Charlotta äktar skomakaren Johan Sundberg f 1854 och får med honom barnen Jenny Kristina 1883, John 1886 samt Göta Bernhardina 1890.

Dottern Maria tar sig namnet Öhrn och tjänstgör som barnmorska. Hon får utom äktenskapet dottern Elida Kristina den 24 juli 1886.

Anna Brita Norberg och hennes make Olof Pärsson i Bäck har en fosterdotter, Brita Svensdotter f 23 okt 1868 som gifter sig den 21 maj 1889 med skomakare Johan Norberg f 19 apr 1863 i Nätra. De får i Nätra barnen Johan Bernhard f 21 okt 1889 och Joel Ragnar f 5 okt 1891. Familjen flyttar till Sörvånge i Själevad och får där barnen Hjalmar Richard f 7 jan 1894 och Jarl Ejnar f 24 dec 1895. Anna Britas u ä son Johan Abel är fosterson i skomakar- familjen.

Sjätte barnet, Segrid Olofsdotter Norberg f 22 juli 1828 vidare öden är ej kända.

Flertalet av båtsmannens barn har således flyttat ut från Nätra till Själevad men kvar i Nätra blir ättlingar till Sara Elisabeth Norberg och hennes make Hans Persson. Förutom dottern Christina Hansdotter, som är vår ana gift med Johannes Hagström, fick paret två söner.

Pehr Olof Hansson 1852-1913

Pehr Olof Hansson f 11 apr 1852 i Fors, Nätra socken gift 4 maj 1879 med enkan Magdalena Jakobsdotter f 21 nov 1849 V 1887. Med henne fick han barnen Emma Christina 1880-1882, Emma Christina 1884-1889 samt Per Emil 1886-1887. Han noteras i Nätra bland de som saknar bestämd vistelse och som skriven på socknen samtidigt som han finns och ar-betar vid Alne Ångsåg i Arnäs socken. Han förlorade hela sin familj - alla 3 hans barn avled unga och hans hustru efter 8 års äktenskap, endast 38 år gammal. Den 24 mars 1895 vigs han i Arnäs socken med Maria Larsson född den 20 april 1866 i Nätra soclen. Paret flyttar från Alne ångsåg till Öfverön, Arnäs soclen den 9 mars 1901 och därifrån 1906 till Öfre Bronäset i Arnäs soclen, där han noteras som torpare och avliden den 24 april 1913, 60 år gammal. Han fick inga barn i detta gifte.

Hans Hansson 1858- ?

Hans Hansson född den 21 nov 1858 i Nätra gift 1883 med Maria Sjöblom f den 20 feb 1857 som dotter till ångbåt-skaptenen Israel Sjöblom och hans hustru Greta Karlsson Lundberg, får barnen;

Elin Elisabeth 1889-1892.

Signe Maria 1890-1973, Småskolelärarinna gift 1963 med Erik Arvid Westin 1892-1982 i Bjästa.

Hans Wilhelm född 1893

Karl Ruben 1897-1990 gift 1925 med Hildur Elvira 1899 - 1987. Paret bodde 1970 i Centrumhuset i Nätra.

Elin Lovisa född 1900

I Nätra har Anne Maria Pettersson gift Jane, dotter till Tycko och Elvira Pettersson, en stuga. Här är hon utanför stugan med sin dotter Ann Tanya Jane gift Patmor hösten år 2002. Foto LRB.

I Umeå bor Sigrid Hagström, som är dotter till Knut Ragnar och Sofia Hagström, en bror till Elvira Pettersson. Med på bilden, tagen år 2002, är Åke och Anita Hagström. Åke är son till Svea Hagström som är Sigrid Hagströms syster. Foto LRB

I Domsjö, strax norr om Nätra, har Estrid Hagström gift Nylander, också dotter till Tycko och Elvira Pettersson, sin bostad. Med på bilden, tagen år 2002, är Karin Mortensson född Hagström, dotter till Kurt och Gulli Hagström. Kurt är son till Elviras bror, Karl Johan Hagström. Foto LRB.

Domsjö lastageplats

Domsjö, som sedan det finbladiga sågverket i Mo kom till år 1779 tjänat som lastageplats med bolverk, kaj och magasin, befanns av Kempe vara för litet. Hösten 1836 köper Kempe hemmanet nr 4 om 6 seland. Den bonde i närheten av kajen, som tidigare mottagit och fört räkning över de nedflottade bräderna, ersätts av en anställd faktor.

När man under1820-talet dryftade anläggandet av en ny köping i norra ångermanland, hade bl. a. Domsjö föreslagits som lämplig plats men man stannade för byn Norrlunger i grannskapet snett över fjärden. Här började Örnsköldsvik att växa. Det värde dess utmärkta hamn nu fick kunde man ej utnyttja då gällande lagstiftning föreskrev att köpingen ej fick utskeppa bräder eller timmer därifrån till utlandet. Det var den ordning som kom att gälla i flera årtionden.

Så på Domsjö strand reste sig trävaruupplagen. De fraktades härifrån med skutor till Hernösand och lades upp på Kronoholmen eller i Nya varvet för att exporteras vidare då Hernösand hade exporträtt. År 1855 gavs tillstånd åt fartyg som i Örnsköldsviks köping intog last för export till utlandet, att mot erläggande av stadgade umgälder få utklareras av därvarande tullinspektion. Kempes ansökan att även Domsjö skulle få utklareringsrätt beviljades år 1858 med förbehållet att fartyg som medförde last från inrikes ort, först skulle anlöpa Hernösand och där inklareras. Domsjö lastageplats vinner nu ökad betydelse. För arbetsstyrkan blir förhållandet fastare och för deras räkning uppförs en särskild byggnad. Hit fraktades även sporadiskt partier av stångjärn till den så kallade järnbrokajen från Mo järnbruk.

Hemmansköpen och avverkningsrätterna

som förvärvats under åren ökade timmertill- gången och det blev alltmer önskvärt att

minska ojämnheten och oberäkneligheten i

Mo vattensågs drift.

Ny teknik kom att ersätta den gamla vatten-

kraften och forslandet av timmer och bräder

på vattenleder. På Domsjö lastageplats lät

Kempe uppföra en ångsåg som kom i drift år

1865.

Ångsågen var den första av sitt slag i Örn- sköldsvikstrakten. Vid sågen byggdes efter- hand en del arbetarebostäder utöver de som

redan tiddigare fanns här.

Arbetarstyrkan vid Domsjö ångsåg uppgick

under 1860 - talet till ett par och trettio man.

Domsjö ångsågs och Mo vattensågs timmer

och bräder skeppades härifrån även fortsätt- ningsvis mest till tyska, danska, belgiska och franska hamnar. År 1871 avgick från

Domsjö 25, företrädesvis norska, fartyg till

nämnda länder. Året därpå avgick 33 skepp.

Mo och Domsjö var nu det åttonde största

trävaruexportören i Härnösandsområdet.

Efter J C Kempes död år 1872 övertas sågverket av arvingarna. De beslutar under våren 1873 bilda ett aktiebolag för inköp av företagen Mo och Domsjö bruk och såg med tillhörande hemman, lägenheter och skogskontrakter för att bedriva trävaruförädling och skeppning av trävaror samt idka jordbruk, stångjärns- och manufaktursmide och även annan industriell rörelse, som fastigheternas naturliga tillgångar kan föranleda. Redan i mitten av 1860-talet hade rederi- och varvsrörelserna avvecklats samtidigt som satsningen med uppförandet av ångsågen i Domsjö genom-fördes.

Montage och foto LRB

Sonen Frans Kempe tycks redan tidigt velat bryta egen mark på trävaruindustriens område. Tillsammans med sin yngre bror Seth Kempe (1857 - 1946) hade han grundat Dals Ångsågs AB. Deras kompanjonskap upphörde troligen år 1885 när Seth Kempe blev verkställande direktör och disponent i Dals Ångsågs AB. Utöver sin arvslott hade Frans Kempe under åren 1876 - 1887 samlat på sig ett kapital dels genom egen rörelseverksamhet dels i kompanjonskapet med brodern Seth Kempe. Troligen utan att ha varit inställd på att ”ta över” faderns verk, utses Frans Kempe år 1884 till disponent för Mo och Domsjö AB. Bolaget är framgångsrikt under Frans Kempes ledning och förvärvar 1889 Håknäs Nya AB som ägde och disponerade stora skogsmarker inom Nordmalings, Bjurholms och Lycksele socknar utmed Öre Älv. Med köpet följer även den betydande Håknässågen men det var skogsarealen som främst föranledde köpet. Sågverksdriften behövde säkras genom egen tillgång till skogsråvara.

Under åren 1873-894 köper bolaget hemman och avverkningsrätter för tryggandet av råvarutillgången som framgår av tabellen i tusental kronor:

Åren Köp Försäljning Netto Inköp

1873-74 75 - 75

1775-79 27 4 23

1880-84 545 - 545

1885-89 1445 - 1445

1890-94 730 - 730

Domsjö såg efter en oljemålning från början av 1900-talet.

Johannes Jansson Hagströms familj

Hit till Domsjö flyttar Johannes Hagström med sin familj den 18 augusti 1880 från Fröstdahl i Nätra socken. Här vid Domsjö varv får paret barnen Hans Herman född den 27 feb 1882, Rudolf Konrad född den 1 jan 1884, Knut Ragnar född den 22 okt 1885, Gustaf Henrik född den 5 feb 1889, Elvira Elisabeth född den 8 maj 1890, Oskar Artur född den 1 dec 1891. Dottern Hilma Kristina avlider den 28 april 1891, 14 år gammal. Gotthard William född den 8 maj 1893.

Mo och Domsjö AB hade här redan år 1875 uppfört en folkskola för sågarbetarnas barn. Sedan ångsågens start år 1865 hade arbetsstyrkan ökat från 49 till 168 man, varigenom en besvärande trångboddhet uppstått. Bostadsstan- darden var i stort sett ett kök med öppen spis till varje familj. I 1880 års revisionsberättelse görs följande anmärkningar och förslag till förbättringar:

”Arbetarbostäderna i Domsjö lämna mycket i övrigt att önska för att tillfredställa även de mest anspråkslösa pre- tentioner och behöva omfattande reparationer för att kunna anses beboeliga varjemte de befintliga äro så otillräck- liga för verkets arbetare att t.ex. i ett rum med en golvyta av endast 16 x 16 fot (spisen inräknad) äro inhysta icke mindre än tio personer. Det torde vara lätt föreställa sig dessa arbetares belägenhet i allmännhet och vid sjukdoms- fall i synnerhet samt möjligheten att i ovannämnda bostädet kunna åstadkomma behövlig ordning och renlighet. Hälsotillståndet bland arbetarefamiljerna lärer även under de tvenne förflutna vintrarna ha varit mindre gott, difteri och lunginflammation uppgives varit de mest gängse sjukdomarna.

I 51 rum bo för närvarande 258 personer, uteslutande arbetarfamiljer, således i medeltal fem personer i varje rum. bolagets skyldighet att i nämnda fall bättre sörja för sina arbetare torde således vara uppenbar, tillfölje varav revisorerna föreslå:

1/ Att de gamla grundligt repareras.

2/ Att tvenne nya bostäder av klant inredda mera ändamålsenligt än de gamla uppföras, så att större familjer kunna erhålla två till tre rum av olika storlek och torde början härvid böra ske så snart på det om möjligt innan vintern mera utrymme må beredas.”

Men reparation av de gamla bostäderna dröjde. Disponent Lindberg gjorde ett försök år 1884 men konstaterade:

”att det blir ohyggligt dyrt och jag blir tvungen i efterhand att låta mura om alla gamla murar, ty det ryker inte ut, sedan rummen blivit ombonade.”

Lindberg, som tagit revisorernas kritik mycket hårt, var just igång med att utse den nya sågplatsen och hade lite folk att tillgå. Värre blev det. Lindberg, Frans Kempe och Wilhelm Kempe hade alla tre olika uppfattningar om hur husen skulle se ut. Efter ett stort antal ritningar stannade man för den lösning som Frans Kempe förordat. Det blev två kaserner i två våningar med fyra lägenheter i varje våning med rum och kök. Två lägenheter i övre plan hade ytterliggare en liten kammare. Två ingångar upptogs till övre planet från den hussida som vette upp emot berget och uthusen för att det inte skulle bli för långt att bära in ved och vatten och bära ut slask medan ingångarna till botten-planet upptogs i husets framsida neremot sjön. Under husen utgrävdes en källare med en lång mittenkorridor. För första gången inköptes järnspisar med vattenreservoarer till en arbetarebostad! Inflyttning till hus nr 14 skedde i oktober 1883 och till hus nr 23 under år 1884.

Något senare byggdes en bryggstuga för dessa två hus, som placerades något högre upp emot berget. På dess bottenplan inreddes en bagar- och tvättstuga och på övre planet en lägenhet samt ett rum där Anders Kallin höll till och lagade remmar. Bryggstugan revs kring sekelskiftet men kasernerna finns kvar år 2003.

Ritning i Estrid Nylanders ägo.

De större lägenheterna blev något större än vad som var ”normalt”. Köket var 16 x 17 fot, rummet 16 x 18 for och kammaren 16 x 6 fot. Johannes och Christina Hagström hade 10 barn som troligen bodde i en av dessa lägenheter.

Under åren 1884 - 1900 byggdes inga fler arbetarbostäder. År 1881 lät Disponent Lindberg sätta upp en telefonled- ning mellan Dosmjö och Örnsköldsvik. Året därpå bildades Telefonbolaget i Örnsköldsvik, i vilket även Mo och Domsjö ingick. Domsjö sågs abonnentnummer blev 37. Rikstelefon kom först år 1897.

Innan några arbetare anställts för nya sågens byggandet, upptar avlöningslistan totalt 228 arbetare. 64 förtjänade upp till 100 kronor, 33 upp till 200 kr, 30 upp till 300 kr, 30 upp till 499 kr, 30 upp till 500 kr, 27 upp till 600 kr och 14 upp till 700 kr. Häri ingår även tillfälligt anställda, kvinnor och mindreåriga barn, som mest var verksamma i det säsongbetonade skeppningsarbetet och för jordbruket. Vid den här tiden måste bolagen driva ”eget” jordbruk för att kunna förse de anställda med livsmedelsförnödenheter.

Inkomsten för de olika arbetsgrupperna var per dag enligt ett brev till Seth och Frans Kempe, 1879 och (1880):

Sågfilare 1:90 (2:30) Försågare 2:09 (2:51) Hjälpsågare 1:59 (2:07) Förkantare 2:35 (2:84)

Ribbjusterare 1:59 (1:88) Bakadragare 1:76 (2:24) Eldare 1:78 (2:42) Tummare 1:91 (2:53)

Plankbärare 2:70 (3:11)

Det är en markant ökning av lönerna mellan åren 1879 och 1880. Det hade varit ständiga klagomål över de låga arbetslönerna. Utöver den kontanta lönen fick arbetarna vid Domsjö, liksom vid de flesta sågverk, fri ved, fri bostad för dem som bodde i bolagets bostäder samt läkarhjälp. Något hyresbidrag betaldes ej till de som bodde i andra bostäder och ej heller någon övertidsersättning.

En ny såg byggdes under året 1882, 700 meter öster om den gamla anläggningen - för 5 ramar, 2 kantverk och ett mindre hyvleri. Drivkraften gavs av två 40-hästars ångmaskiner. Samtidigt omdanades verkets brädgård och anordningar för timrets intagning. Hyvleriet blev dock färdigt först under år 1886.

Ritning i Ester Nylanders ägo.

Äldre arbetarbostad i Domsjö. Foto LRB 2003.

I bakgrunden fabriken och till höger i bild Elviragården i Dömsjö. Foto LRB.

Domsjö ångsåg. Foto LRB.

Domsjö Ångsåg med område år 1905 bearbetat av LRB efter karta i Estrid Nylanders ägo.

Estrid Nylander i Domsjö, dotter till Elvira

Karin Mortensson född Hagström, Sigrid Hagström, dotter till Ragnar Hagström, Kerstin Billberg född Hagström.

Ann Mari Jane, dotter till Elvira och Ann Maries dotter Tanja. Foto LRB.

V

Den ena av Kempes tvenne salutkanoner på Domsjöhällan. Foto LRB

Då man bestämt att den gamla sågen skulle gå under hela året 1882, var man tvingade att anställa exta arbetare för den nya sågens byggande. I september 1882 var inte mindre än 92 man extraanställda och av dem var endast 16 från Domsjö-Gene området. 30 kom från Dalarna och resten från omkringliggande socknar. Det var svårt att inkvartera så många man, varför särskilda baracker uppfördes ute vid sågen. När sågen kom igång den 1 april 1883 blev den normala arbetstiden 11 ½ timme enligt nedanstående schema:

06-09 3 timmars arbete

09-10 1 timmes filning och frukost (Det var sågbladen som skulle filas så att sågningen kunde fortgå)

10-13 3 timmarsarbete

13-14 1 timmes filning och middagsrast (Filningen gjordes av filarna medan arbetarna åt och vilade)

14-17 3 timmars arbete

17-17.30 ½ timmes filning och rast

17.30-20 2 ½ timmes arbete

Arbetstiden var dock i högsta grad flexibel. Ibland gick sågen till halv nio på kvällen och vid så kallad långvakt såg-ade man från klockan fem på morgonen till klockan halv tio på kvällen, vilket gav 14 timmars effektiv arbetsdag. Sådana långvakter kunde pågå från mitten av maj till slutet av juli, eller då rötmånaden började. 11½ timmes arbets-dag hade man till år 1891då den sänktes till 11 timmar, med middagsrast mellan klockan två och tre.

När den nya sågen byggts år 1883 hade man två sågplatser i Domsjö som på något sätt måste åtskiljas. Området kring den gamla sågen och lastageplatsen fick heta Innerverke och det kring den nya sågen Ytterverke. Öster om Ytterverke låg Skidsta, som var en del av böndernas skogsmark. Här byggde och bosatte sig både fasta och lösa arbetare vid sågen. Domsjös centrum var dock vid den här tiden Boern vilket är en förkortning av ”bodarna”. Strax väster om Domsjöhällan och den första sågen växte på ett mycket begränsat område ett handelscentrum upp, som under ett 70-talet år kom att bli byns naturliga medelpunkt.

Efter att ha vistats i 14 år vid Domsjö flyttar familjen Hagström 14 november 1894 till Norrbyskär i Nordmalings socken. Här har Frans Kempe byggt en ny ångsåg.

Med tillskottet Mo såg fick vid köpet av Håknäs såg av skogsareal, den nya ångkrafttekniken och att befintliga sågar ej längre befanns tillräckligt effektiva kunde planerna att bygga nytt sättas i verket.

Norrbyskär

Till vänster utanför kartan gick gränsen mellan byns ågo

och bolagets ägo av Norrbyskären

Kempe förvärvade 1890, 72 småholmar och skär från

Norrbyns byamän. På de två bredvid varandra liggande skären

Stuguskär och Långgrundet, som bägge var granbevuxna men

i övrigt öde och ofruktbara, uppfördes anläggningen.

Framför dem låg en skärm av tre mindre öar, Stengrundet,

Blågrundet och Per Ivarssons grund, även de ofruktbara. Till

Norrbyn på fastlandet var det endast två kilometer. Någon

landsväg fanns ej på fastlandsstranden mittemot skären så all

kommunikation måste ske sjövägen.

1892 började man röja undan granskogen och beredde marken

till plats för brädgård och för två bostadsgator. Åkerjord för- des dit för att kunna förse arbetarna vid den blivande sågen

med potatis- och trädgårdsland. Byggnads- och jordbrukare från Håknäs blev skärens första invånare.

De första bodde under granarna tills de hunnit uppföra en enkel arbetarkoja. Först byggdes arbetarbostäderna, sedan skolhus, kajer, vågbrytare och högbanorna, medan såg- och pannhus fick vänta. Förhoppningen var att kunna installera en sexbladig bandsåg i stället för den traditionella ramsågen, men till sist efter många experiment, eller år 1893 fick man stanna för den traditionella ramsågen

Ett helt samhälle växte upp på skären. 22 arbetarbostäder om vardera 4 lägenheter per hus anlades på Långgrundet, avsedda för tillsammans 88 familjer. Ungkarlar fick bo i särskilda bostäder. Även tjänstemän och förmän fick sin bostadsfråga ordnad i bolagets regi. Dessutom uppfördes en kontorsbyggnad, snickeriverkstad, bagar- och brygg-stugor, handelsbod, skolhus, sjukstuga samt bönehus. Fler bostadshus byggdes senare.

Bostäderna och kontoret förlades till Stuguskär och själva sågverket till Långgrundet. Mellan öarna byggdes en bro.

I oktober 1894 hade byggnationerna kommit så långt att tiden var inne att flytta de blivande sågverksarbetarna med familjer till Norrbyskär. De hade utvalts bland bolagets så kallade fasta arbetare vid Mo gamla vattensåg, som skulle avvecklas, samt ett antal från Domsjö ångsåg, som skulle lära upp vattensågarbetarna i den moderna ångsågsteknik- en. Det var bolagets gamla sågarbetare som blev den nya ångsågens arbetare medan byggnads- och diversarbetarna från fastlandet blev uppsagda.

Flyttningen från Domsjö till Norrbyskär sista dagarna i oktober blev äventyrlig på grund av det dåliga vädret. Storm och snötjocka rådde hela tiden som arbetarfamiljerna befann sig till sjöss och gjorde resan mycket mödosam. De bå-da ångbåtarna Storerik och Dal tvingades till och med att vända efter avfärden från Domsjö och göra ett nytt försök följande dag. Men då stormen höll i sig, överförde man allt folket till den större ångbåten Storerik, och lät den min-dre, Dal, bogsera familjernas flyttlass, nedlastade i två pråmar.

Förvaltaren Ultvedt rapporterade till Frans Kempe att trots motigheterna till sjöss var arbetarfamiljerna från Mo vid gott kurage när de steg i land för att ta sina nya hem i besittning. Alla rum hade jag värmt åt dem och samlat ihop sängkläder samt mjölk till småbarnen, så att de icke på något sätt lidit något men varken under resan eller under vistelsen här, tills deras flyttgods anländer.

David Hagström berättar att Nils Petter Hagström, som fyllt 21 år vid flyttningen, grät sig till sömns första natten på Norrbyskär, då det var så kallt i den lägenhet de fått, att det var rimfrost på fönstrena. På vägen från Domsjö till Norrbyskär hade båten stannat, så att de som var med kunde köpa salt sill att äta, när de kom fram till Skären.

Byggnadsarbetarna var förstås inte glada åt sågarbetarnas ankomst och protesterade att de nyankomna måste gå. Kempe besvarar missnöjet med ett brev och skriver: ”Ni torde dessutom själv inse, att bolaget i främsta rummet måste dra försorg om sina gamla arbetare, vilka i många år tjänat bolaget, medan Håknäsarbetarna endast jämfö-relsevis få år varit i bolagets tjänst.”

Ångsågen, som döptes till Mo ångsåg efter den gamla vattensågen, fick två kategorier arbetare, den fasta som var de bofasta och deras söner på Norrbyskär och säsongarbetarna med hemvist på fastlandet i Håknäs, Sörbyn, Kylören eller Norrbyn.

Mo första såg på Norrbyskär. Skolan började 1894-95.Nedan: Första klassen vid Norrbyskärs skola 1896.

Fotot i släkten Hagströms ägo.

Översta raden från vänster: Rudolf Hagström, Emil Nordström, Johan Landfors, Nils Landfors, Oskar Sjöström, Johan Öström, Axel Lundmark, Enok Höglund, Carl Söderström, Theodor Forsgren, Jonas Forsgren, Herman Hagström, Anton Sundberg.

Andra raden: De två första är ej identifierade, nr 3 Georg Lundkvist, Selma Lodin, Mina Dahlin, Anna Tjärnberg, Amanda Lindgren, Lotta Höglund, Jenny Blom, Lisa Forsgren, Albert Nordström, Adolf Västerberg.

Tredje raden: Edvin Andersson-Adner, Axel Lindgren, Tora Hagström, Hedvig Hallström, Alma Vestman, folkskol- läraren Otto Sjödin, småskollärarinnan Mörtsell, slöjdlärarinnan Elma Hedberg, Jenny Lindgren, Edla Lundmark, Signe Lundgren.

Fjärde raden: Elin Nordström, Signe Lindgren, Sigrid Tjärnberg, Ragnhild Eriksson, Alma Dahlin, Tora Lindblad och Jenny Forsgren.

(Forsgrensbarnen och Signe Lundgren är alla barnbarn till Jonas Forsgren f 1833 och hans hustru Märta Lisa Johansdotter. De är med andra ord kusiner till Rudolf och Herman Hagström).

Enligt planerna skulle den första stocken gå genom sågen i mars 1895 och tack vare Mo- och Domsjöarbetarnas in-sats blev detta möjligt. Dessförinnan började skolundervisningen och 79 barn anmälde sig hos Otto Sjödin i novem-ber 1894 för inträde i Norrbyskärs skola.

En modell har byggts upp i museet på Norrbyskär som visar bebyggelsen på öarna:

I förgrunden till vänster skymtar sågen. I bakgrunden syns en del av bebyggelsen på stuguskär. Foto AB.

Sågen belägen på Långgrundets norra del. Foto AB

Johannes Jansson Hagströms (1849 - 1927) familj, forts.

Han var ingen grovarbetare till sin hållning utan snarare lite fin till sättet. Klädseln har i alla tider varit ett sätt att visa till vilken grupp man ansåg sig tillhöra. En som bar hatt och kravatt var tveklöst en stadsbo i landsbygdsbefolk-ningens ögon. Norrbyskärsborna markerade gärna sin särart och såg sig mera som stadsbor än landsbor och klädde sig därefter. Vår Johannes, som var kort i växten, bar gärna hög hatt, käpp och långrock när han reste på fastlandet.

På Skäret förestod han Herrgårdens stall och skötte 5-6 hästar som hölls för transporter och kor för mjölken. (Frans Kempe sägs ha levat i en viss komfort med vin till middagen och ridhäst på stall). Vår Johannes hade även en egen ko, vilket var mycket ovanligt på skäret.

En gång när han var i brädgården för att hämta ved träffade han disponenten. Johannes hade vedsäcken på ryggen men då disponenten trodde det var sprit i säcken sa han: ”Töm säcken, gubbe!” Det fanns ju ingen sprit i den, så disponenten sa bara: ”Stoppa i säcken igen!” Johannes rullade ihop säcken under armen och gick med orden: ”Större träd har fallit!” Han fick avsked i tre dagar för de orden. Vid ett annat tillfälle var Johannes tidigt uppe på morgonen och troligen lite trött. Han bråkade med sig sjäv för att någon tagit hans strumpor. När han kom hem på kvällen upp-täckte han att han hade en strumpa på ena foten och tre strumpor på den andra i stället för två par per fot. En lång-fredag när Johannes skulle mata hästarna började han dagen med att koka kaffe. Han lyfte på kaffepannelocket och tappade silversnusdosan i pannan utan att märka det. Han kokte kaffe på dosan hela helgen. Då hustru Kristina töm-de pannan fann hon dosan. Snuset var dock torrt då locket satt helt tätt på dosan.

Hans hustru Christina Hansdotter blev mor till inte mindre än 13 barn! Hon beskrivs ha varit en kvinna med mycket framåtanda och var duktig på att baka. Hon lagade mat varje dag till dottern Elvira som hade en kiosk mellan 7:an och 8:an. Tant Ragnhild (dotter till Nils Petter Hagström) gick varje dag till henne med maten när hon var liten. Tant Ragnhild berättar att hon fick saft och doppa av farmor Kristina. Hon åt och kämpade för att äta upp. Till slut sade hon; ”Men farmor, nu orkar jag ej mer.” ”Men Stinta, det är ju inte skorporna du skulle ha, utan gobrödet.”

Svärdottern Wanda, gift med sonen Rudolf Hagström, berättar 1963 att Kristina bråkade med pojkarna, därför att hon aldrig fick ha glasögonen ifred. Hon hade glömt att hon bar dem uppe i pannan. När hon böjde sig ner över spisen föll de ner på cementgolvet och gick sönder. Glasögon var dyra så det blev ju ett avbräck i ekonomin. Hon var mycket förtjust i barnbarnen. Hon avled den 17 mars 1916 på Norrbyskär i äggvita. Norrbyskär hörde då till Nordmalings socken och sågen på Skäret hade fått ta över den gamla vattensågen Mo´s namn och kallades Mo Nya Ångsåg.

Av Johannes Hagströms och Christina Hansdotters (foto nedan) 13 barn nådde 8 giftasåldern:

Nils Petter gift 1897 i Umeå landsförsamling med Anna Eriksdotter. Karl Johan gift 1909 i Råå, Raus församling med Kerstin Svensdotter. Selma Johanna gift 1902 i Nordmaling med P. O. Nyberg. Hans Herman gift 1908 i Nordmaling med Hulda Norgren. Rudolf Konrad gift 1910 i Nordmaling med Wanda Hellström. Knut Ragnar gift 1908 i Umeå landsförsamling med Sofia Sjöstedt. Elvira Elisabeth gift 1915 i ? med Tycko Pettersson, sjökapten på båten Domsjö. Gotthard William gift den 3 juni 1917 med Lydia.

Oscar Artur avled den 28 juli 1897 endast 6,5 år gammal. Han lekte på högbanan på skäret tillsammans med några kamrater. Men han hann ej undan när tåget kom. Efter en kortare tids behandling på lasarettet avled han.

Gustaf Henrik, som läste till arkitekt i Härnösand avled i Spanska sjukan 18 år gammal år 1918. Sjukan, som var en influensa, grasserade globalt åren 1818-1819. Den krävde enligt beräkningar c:a 20 miljoner dödsfall!

Av kullen på 13 barn förlorades 2 som späda, 1 drygt 6 år gammal i olyckan, 1, 14 år gammal i blodstörtning, 1, 18 år gammal i spanska sjukan.

I Domsjö bodde Minnie Louise. Hon var född år 1903. Hennes mor avled tidigt när Minnie var liten. Hennes far, som var kolare, insjuknade i tuberkulos och fick svårt att ta hand om Minnie. Christina Hansdotter, som såg att Minnie for illa, när pappan blev sjuk, tog hem, före år 1907, Minnie till sig på Norrbyskär utan att, till att börja, få någon ekonomisk hjälp från kommunen. Senare upptäckte Christina att ”pengarna” som skulle gått till Minnies uppehälle hade i stället blivit kvar i XXXX:s ficka. Enligt släktsägnen sökte Christina då upp XXXX och ”läste lagen för honom”. Därefter kom pengarna fram som de skulle. Minnie flyttade efter Christinas död 1916 från Norr-byskär till Elvira och Tycko Pettersson, som hade gift sig år 1915 och bosatt sig i Domsjö. Hos dem tjänade hon som barnflicka. Minnies äldre bror Conny arbetade på båten Domsjö II där Tycko Pettersson var kapten. Conny avled även han tidigt i tuberkulos. Så när Christinas egna barn börjat flytta ut, (Rudolf, Henrik, Elvira och William var de som var kvar hemma), tog hon sig an Minnie! Sådant var Christina´s sociala patos.

Till vänster i bild i södra änden av Långgrunden ligger skolan. Mellan skolan och sågen finns bostäder. Foto AB.

Änkehuset är den stora vita tvåvåningsbyggnaden i bilden vänstra nedre del.

Foton i släkten Hagströms ägo.

Den 29 mars 1966 skriver Elvira, som då bor i Domsjö, om sin bror Karl Johan Hagström till hans dotter Gunhild Hagström följande:

Kära Gunhild nu kommer jag med en överraskning åt dig. Se kort och tidningsurklipp. Du vet väl att din far vid 18 års ålder tog plats i Jerved Mekaniska. Han var som väl han också nån gång berättat erbjuden att få följa den ingen-jör som byggde upp maskineriet på Skärets såg till Stockholm. Så skulle han hjälpa fram honom för han insåg att han hade ovanliga anlag för sådant yrke. Kalle var då hjälpare åt ingenjören, men mamma sa ifrån. Hon tyckte han var så ung och liten till växten för att skicka honom till Stockholm. Men hon fick ångra sig, ty han ville iväg och som 18-åring tog han ovan plats. Jag minns också julen och nyåret 1900. Då morbror Pelle och din far tog häst för att fara hem och fira julhelgen och nyåret. Kalle hade bara skor och galocher. Ovanligt den tiden. Det var över 20 gr kallt. Morbror satt i vargskinnspäls och din far i överrock. De sa att han måste mest springa efter kälken för att inte frysa ihjäl, och det gjorde han mest hela vägen. Jag minns också att jag under mellandagarna stickade honom ett par arbetsvantar och för det fick jag som tack 25 öre som jag blev glad åt. Meningen var väl att jag skulle göra det grat-is. Mor höll garnet.Jag kunde ej låta bli att skaffa kortet när jag såg bilden i tidningen, men fotokonsten var väl si och så den tiden, så den är inte så bra. Men tidningen vågade ej göra det utan löfte av verkets chef, så jag ringde honom och han tyckte det var roligt att få veta ett namn utav de som står där. Han hade forskat men ej lyckats. Kän-ner du igen din far? Kurt kan också få av mig men jag har ej hans adress. Förresten väntar jag med spänning på släktpapper. P.S. Jag är glad få höra vad du tycker. Trevlig påskhälsning från faster. Här har vi ett rysligt oväder och stugan är snart översnöad.

Karl Johan står till vänster i bilden framför det stora hjulet. Bild från artikeln i Örnsköldsviks Allehanda från torsdagen den 24 februari 1966 berättade om tillkomsten av Jerfeds Mekaniska. Foton i släkten Hagströms ägo.

På julaftonen den 24 december 1964 berättar Elvira i Örnsköldsviks Allehanda att; ” nu är det jul, här i mitt hus på domsjövägen 80”, och tänder julgranen där barn och barnbarn får återse samma kära julpynt år efter år. Vid Kempekullens fot ligger en av de äldsta stugorna i Domsjö - en röd envåningsbyggnad med vällingklocka på taket - och här har nu som förr om åren rustats till släktkalas och julaftonsfirande. Artikeln lyder:

Att fira jul i en röd liten stuga med vita knutar tillsammans med en stor och glad familj - det är en svensk önske-dröm. Helst skall stugan vara riktigt gammal och helst hysa en mormor eller farmor. För barn och barnbarn till fru Elvira Pettersson i Domsjö blir den drömmen verklighet, även om inte alla de nio barnen och de arton barnbarnen kan komma varje år. I kväll blir det fyra döttrar och en son, mågar och sonhustru och nio barnbarn, som trängs i stugan med sju andra släktingar och vänner. Och så värdinnan själv förstås, 74 år gammal men still going strong och med alla de många julbestyren avklarade i detalj, då de första gästerna ringer på dörren på julaftons morgon.

Stugan har minsann den rätta åldern, den hör till de äldsta husen i Domsjö och inköptes av Mo och Domsjö-bolaget redan 1863 - för över hundra år sedan - av faktor Hans öberg. Hur länge den stått på platsen på Kempekullens sluttning vet man inte, men alldeles säkert var den gammal redan då den kom i bolagets ägo. En extra finess är att den har vällingklocka på taket. Den minner om att byggnaden en gång i tiden var s.k. kokhus, där besättningen på båtarna fick äta sina måltider, då det på grund av brandrisken var förbjudet att elda för matlagningen ombord, medan de låg i hamn. Till måltiderna kallades de med klockan på taket, som sköttes av ”Hans-Öbergs-mora”, make till faktor Öberg. Hon lär ha haft tio kronor om året för den sysslan. Sedan stugan slutat göra tjänst som kokhus har det bara ringt en gång i klockan. Det var när Elvira Petterssons yngste son tog studenten, och en dotter i den allmänna glädjeyran tog sig upp på taket och satte igång klockan, när studenttåget nalkades.

Kerstin Billberg och Karin Mortensson hösten år 2002 vid Elvirastugan. Foto LRB.

Elvira Pettersson flyttade in i stugan 1948 sedan hon upplevt den bittra sorgen att förlora sin make och fick lämna den dåvarande tjänstebostaden i närheten. Då hade hon fyra barn kvar i skolan och de andra var på väg mot högre utbildning. Det blev idoga och slitsamma år för en mor, som lovar sig själv att hennes barn skulle få studera. Det löftet gav hon i ungdomen när hennes egen studielängtan av olika orsaker inte fick utlopp. Också av barnen krävdes det stor energi och framåtanda. Det var före skolbussarnas, skolmåltidernas och studiestipendiernas tid, det blev skolgång i kyla och ur och skur och det blev 36 år av matsäcksbestyr och omvårdnad för mor. Men allt gick väl, ungdomarna klarade studierna och skötte sig, och i dag kan fru Petersson nöjd slå sig ned i sin finrumssoffa under sitt och makens ungdomsfoto, omgiven av hela barnskocken i student- och realexamensmössor. De markerar etapper i en utveckling mot vidare utbildning och nya examina, och i dag kan Elvira Pettersson med glädje konstatera att målet är nått och att mödorna burit frukt.

Nu finns i barnaskaran en fil. doktor, en tandläkare, en ingenjör, tre folkskollärare, som läser vidare för att få under- visa på högstadiet, en examinerad tandsköterska, en tandtekniker och en dotter med kontorsutbildning.

- Ja, de har skött sig och det har varit en glädje att följa dem, konstaterar fru Pettersson och glömmer inte att tala om att hon också har de snällaste och mest omtänksamma mågar och svärdöttrar. Och barnbarnen - deras fotografier fyller en hel fönsterbräda! Väl utspridda är de unga familjerna vid det här laget, så mor har många tillfällen att resa runt och hälsa på - till Malmö, Köpenhamn, Västerås och Umeå - och resten har hon mer nästgårds för ett ständigt umgänge.

Men på julafton är det mor som bjuder. I år kommer sonen Sture, lärare vid tandläkarhögskolan i Umeå, med fru och yngsta barnbarnet, dottern Maj med Make, ingenjör vid ASEA i Västerås, med två pojkar, dottern Estrid med make, bokförare vid Mo och Domsjö, med två barn, dottern Lisen, chefstandtekniker, med man och tre barn och dottern, Anne-Marie, folkskollärare, med dotter. Men bland gästerna är också enligt gammal tradition en fostersyster till Elvira Pettersson och hennes make, dotter och måg och tre barnbarn - 26 personer med värdinnan.

Men ibland har det varit ännu fler som kalasat kring julbordet - förra julen var det 29 personer. Året förut 31. Att komma hem till mor och jula går på sätt och vis på tur, och de som inte kommer då infinner sig till påsk och midvinterlov och vid andra tillfällen.

Dagen börjar med lunch med dopp-i-grytan eller lutfisk, och framåt kvällen kommer det allra roligaste, julklappsut- delningen, då man läser upp de många verserna på paketen och skojar med varandra alltefter infall och läggning. Det tar tid innan alla hunnit byta klappar med alla, och tid tar det också när man festar på skinka, syltor i alla de former, små kalasköttbullar, fatost och risgrynsgröt.

Barnens bord dukas i köket. En julgris med namnet i vit kristyr visar var var och en skall sitta, och framför varje kuvert har mormor - eller farmor - vilket det nu är - ordnat de behändigaste julhögar med en apelsin utklädd till tomtegubbe och allehanda godsaker. I år blir julhögarna speciellt spännande - det kan ÖA:s medarbetare intyga, som sett de godsaker mormor köpt på färjan från Köpenhamn vid resan dit helt nyligen.

Men även den roligaste fest har en ände, och till sist återstår bara jättedisken efter det stora släktkalaset. Men den är inget problem, ty med den hjälps man åt. I fjol var det filosofie doktorn och tandläkaren, som körde ut alla de andra ur köket och inte öppnade dörren igen, förrän allt var på plats i skåpen. Mor fick av nåd och på egen enträgen begär- an sätta undan maten. När allt är klart har det hunnit bli midnatt, men det hindrar inte denna vitala familj från att jul- dagsmorgonen mangrant bege sig till julottan i Själevads kyrka.

Utan att förråda några hemligheter måste vi till sist förtälja att det är mycket personliga och många självtillverkade ting Elvira Pettersson lägger in i julpaketen. Det kan vara egenhändigt vävda mattor, där väften är ordentligt sam-man-slagen och färgerna väl valda, och det kan som i år vara utsökta broderier med mönster som hör till familje-traditionen.

- Men hur hinner man och hur orkar man ordna detta jättelika julkalas och förfärdiga så många julklappar år efter år?

Elivra Pettersson ler och ger receptet:

- Jag börjar i tid med förberedelserna. Och när vi firat julafton hos mig och ätit av skinkan nära nog intill benet, är det bara för mig att fortsätta helgfirandet hos barnen. Och med julklapparna börjar jag i januari,

I Örnsköldsviks Allehanda från den 5 maj 1965 berättar Elvira:

Den 14 november 1894 stävade bogserbåten Storerik ut från Domsjö kaj följd av en pråm, där Johannes Hagström, född i Mangskog i Värmland, och hans hustru Kristina, född i Köpmanholmen och dotter till dalmasen Hans Persson från Utmedland i Mora, stuvat in alla sina ägodelar och de tio barnen, åtta pojkar och två flickor. Destinationen var Norrbyskär och familjen var bland de första, som flyttade till de vid den tidpunkten karga skären i Öreälvens mynningar i Nordmaling.

Bara yngsta flickan, 4-åriga Elvira, kom med tiden att återvända och på nytt bli bofast i Domsjö. Där hon sedan många år är känd som fru Elvira Pettersson, mor till nio barn och farmor och mormor till arton barnbarn. Det är hon som berättar om den händelserika och ödesavgörande flyttningen i en annorlunda födelsedagsintervjuv för ÖA, en berättelse, som ger den mänskliga aspekten på ett ur företagssynpunkt tämligen kort kapitel industrihistoria. Elvira Pettersson, som den 8 maj 1965 fyller 75 år, hör till dem som minns och som kan berätta.

Att familjen Hagström kom med bland de första nybyggarna på Norrbyskär berodde till stor del på barnrikedomen, främst på att det fanns åtta pojkar i barnskocken, de som avsågs att i en framtid befolka den nya industriorten. Att Norrbyskären med tiden kom att blomma upp till ett trivsamt samhälle, att gamla ”skärare” nu talar om tiden där-uppe med stor uppskattning och att hela anläggningen fick anseende som en mönsteranläggning och konsul Frans Kempes skötebarn, hindrar inte att flyttningen den gången kändes som en tvångsförflyttning.

ÖA:s medarbetare gjorde tillsammans med historieberätterskan en av de sista dagarna i april, en regnig, gråkall dag, då isflaken guppade i sunden, en färd upp till de på bofast befolkning nu så fattiga skären och kunde rätt väl sätta sig in i den stämning, som måste ha gripit de första nybyggarna vid ankomsten.

- Nu kan jag säga till mina barn att så roligt som vi hade under ungdomsåren på Norrbyskär, där vi alla blev som en enda familj, har Ni aldrig haft, men jag glömmer aldrig mors förtvivlan då hon stod utanför sitt nya hem med min yngste bror på armen, berättar fru Pettersson. Vi kom fram till en kall bostad, där isen täckte fönsterrutorna och tolv personer skulle stuvas in i ett rum och kök. Första åtgärden blev att tina bort isen från rutorna och sätta in innan- fönstren.

Själva resan ditut blev en mardröm. Vi råkade ut för ett oväder, som gjorde att den tog fyra dygn, och jag minns att jag en gång gick i land med far för att köpa en kanna strömming, åt alla hungriga ombord. Om återfärden till båten minns jag dock ingenting - förmodligen somnade jag så att far fick bära både mig och strömmingen. 22 bostadshus, likadana trähus i en lång rad, sågen, skolan och en ”snusbod” var allt som fanns, när vi kom fram till vår nya bosätt- ningsort. Min äldste bror, då 21 år, grät av vantrivsel och vånda var kväll sedan han gått till sängs, och hans känslor delades den första tiden av den övriga familjen. De 22 husen innehöll alla fyra exakt likadana lägenheter, och de be- fokades så småningom av ditflyttade Domsjöfamiljer och av arbetare som överfördes från den i samma veva nedlag- da gamla vattensågen vid Mo bruk. På grund av att vi var en så stor familj fick vi efter en tid disponera rummet i lägenheten ovanför för pojkarna, medan köket användes av de ”löskarla”, som kom som anläggningsarbetare och i andra jobb. I januari 1895 drogs sågen på, och far och de äldre bröderna hade varit i arbete från första dagen vi kom dit. Också en del flickor ”gick till sågen”. Så fort skeppningen började togs också de mindre pojkarna från skolan och fick gå ut och märka bräder och plank. En av mina bröder kom på det sättet att inte vara med om en enda skolavslutning sedan vi flyttat till skären.

En likadan räcka bostadshus som den på Långgrundet byggdes på Stuguskär, men där blev det stenhus. Där uppför- des också herrgården för förvaltaren med stallänga och där anlades en mycket vacker och välskött park. Far blev efter en tid kusk och skötte de sju hästarna och vi fick flytta till stuguskär. Pappa var en duktig hästkarl, som älskade sina skyddslingar och steg upp klockan 3 på mornarna för att hålla dem i bästa trim. Många långresor fick han göra för att köra chefen och andra höga herrar vid denna tid, då färden ned till Domsjö gjordes med häst och släde, och hästarna fick bytas ut ett par gånger under vägen. Han erbjöds pension på äldre dar, men tackade nej, och skötte kusksysslan ända tills han gick bort, 69 år gammal.

Elvira Pettersson född Hagström på besök hos sin brors hustru Wanda Hagström,

på hennes 80 års-dag den 5 november 1969. Foto i släkten Hagströms ägo.

Vattenförsörjningen var ett problem. Den bästa brunnen fanns intill vårt hem, och dit samlades man för att hämta det vatten, som ofta måste ransoneras. Det gick så långt att man måste sätta lås på brunnen, då vi kom underfund med att en av grannarna brukade fylla sitt vattenbehov under nattens mörka timmar. Vatten till tvätten fick vi genom att vintertid ge oss ut på isen och samla snö i stora tunnor, och det blev en tävlan bland ungdomarna om vem som kunde packa ihop mest. Snön smältes och vattnet silades genom handdukar, innan det var klart för bruk i tvättstugan. Längre från våra dagars helautomatiska tvättmaskiner kunde man knappast vara! På vårarna öste man smältvatten ur klippskrevorna och bar hem.

Försök gjordes från företagsledningens sida att lösa vattenproblemet genom djupborrning, men då stötte man på rena ”saltlaken”. Först 1963 kom med den nya tiden tillräckligt med vatten över till ön i en plastledning från Norrbyn på fastlandet.

Fru Elvira Pettersson, född Hagström, Domsjö, avled den 12 mars1975 i en ålder av 84 år. I nekrologen berättas; ”Hon växte upp på Norrbyskär och var bosatt där tills hon vid 25 års ålder ingick äktenskap med kapten Tyko Pettersson och flyttade till Domsjö. I hemmet fostrades nio barn. Den bortgångna har varit en utåtriktad person och synnerligen verksam i Själevads södra husmorsförening, som hon var med och grundade. Hon var också en av dem som bildade Kyrkliga kvinnoföreningen i Domsjö. Dessutom har fru Pettersson som folkpartiledamot tillhört Själevads kyrkofullmäktige”.

I boet efter Elviras mamma Christina Hansdotter, som avled den 17 mars 1916, förtecknades:

1 fingerring i guld, 1 celindeur i silver, 12 nysilver matskedar, 12 nysilver kaffeskedar, 2 ost och 2 smör knivar i silver, gafflar med ställ, 1 kaffeservis af nickel, 1 kaffekanna, 1 brödskål av nickel, 1 ströskål, 5 slevar, 3 frukknivar med ställ, 1 smörskivare, 3 brickor, 1 par ljusstakar, 1 par ljusstakar till, 1 skrivbordsljusstake, 1 skrivställ, 1 bords-borste, 1 kopparså, 1 kopparämbar, 5 kastruller, 3 kaffepannor, 1 skopa, 2 aluminium kokkärl, 3 grytor, 2 stekpan-nor, 1 plättpanna, 1 råjärn, 1 väffeljärn, 4 strykjärn, 1 pressjärn, 1 betsman, 1 köttkvarn samt diverse saker av bleck.

3 sängar, 1 divan, 1 soffa, 1 chefonier, 1 bokskåp, 1 byrå, 1 skrivbord, 1 orgel, 1 rundbord, 1 matbord, 1 kommod, 12 stolar, 6 stolar, 1 symaskin , 1 dunbolster, 8 dunkuddar, 3 tagelstoppbolster, 5 halmmadrasser, 9 stopptäcken, 7 filtar, 5 dagböcker, 3 sofföverdrag, 32 lakan, 8 dukar, 15 servietter, 53 handdukar, 4 kuddöverdrag, 8 kulörta ser-vietter, 12 luftgardiner, diverse vävstuvar, 5 byrådukar, 1 japansk kaffeservis, 12 koppar, 2 the kannor, 6 the koppar, 6 kaffekoppar, 1 soppterin, 48 tallrikar, 18 assietter, 3 tillbringare, 1 såskopp, 9 karotter, 11 fat, 4 spillkannor, 6 sylt-krukor, 4 glaskannor, 24 dricksglas, 6 vinglas, 2 sockerskålar, 1 bordställ, 1 smörkopp, 1 konfektask, 3 geleskålar, 1 fruktskål, 1 emaljerad kanna, 4 saladjer, 2 gräddkannor.

Kvinnogångkläder och böcker, 2 speglar, 2 hyllor, 2 konsoller, 2 väggur, 1 sockerskrin, 4 lampor, 4 puriskor, 14 tofflor, diverse toalett prydnadssaker, 1 spjellband och bordsmatta, korkmattor i 2 rum, 16 blomkrukor, 1 koppar-balja, diverse laggkärl, 5 dragdon, oarbetat lin och diverse bakdon, 1 stickstol, 1 spinnrock, 4 kuddar, diverse väf och väfgrejor, 5 korgar, 4 rullgardiner, 1 parti ullgarn, 1 parti mattor, 1 väska, 1 kappsäck, 1 kokreatur.

1 aktie i Norrbyskärs och 1 aktie i Norrbyns handelsaktiebolag, konto hos Stockholms Handelsbank 1.502:80, revers af Henrik Hagström i Norrbyn 400:-, fordran och kontanter vid dödstillfället 250:-, sjukkassa och begravningshjälp 25:-, nykterhetsfolkets sjuk- och begravningskassa 300:-. Boets tillgångar värderades till 3.454:- kronor.

Som framgår av bouppteckningen hade Johannes och Christina en egen ko. Bolaget hade låtit uppföra vid tiden för första världskrigets inledning några ladugårdar som gratis fick disponeras av dem som ville skaffa sig egna kor. På så vis blev ett 25-talet ”skärare” koägare. Mjölken kom väl till pass då kriget gjorde det svårt med livsmedel. Men det var mycket slit. Kon skulle mjölkas före arbetets början för dagen vid sågen. Med lie slogs det gräs som växte omkring husen, i skogen och på gräsmattorna på öarna. Mest var det mjölkört som man kunde bärga sommartid. En person med god lokalkännedom anställdes av bolaget för att resa runt i Arnäs och Örnsköldsvikstrakten och köpa upp buntat hö för att klara hösten och vinterns foderbehov. Höbalarna lastades i pråmar och fraktades till Norrby-skär.

I varje lägenhet om kök och kammare bodde en familj så varje hus var beräknat för fyra familjer.

Vidare visar bouppteckningen att Christina både spann, stickade, vävde och sydde, bakade bröd, syltade bär, förde dagböcker och fostrade och födde upp 7 barn till vuxen ålder. Men hon fick även uppleva smärtan av att förlora 6 barn under deras uppväxt. På Skäret bodde de i en arbetarlägenhet om 1 rum och kök. Om vi ”möblerar” lägenheten med de möbler och husgeråd som omnämns i bouppteckningen ser vi att det har varit mycket ”tätt” mellan möblerna och litet utrymme för barnen att leka och växa upp i. Trots ”trängseln” har Christina kunnat driva ett hushåll som snarare liknar det självhushåll en torpare- eller bondhustru drev än en stadsbofru. De och Hellströms hade stora barnkullar som också var tradition i den agrara kulturen. Redan nästa generation av dessa familjer anpassade sig till trångboddheten och hade ”bara” två barn.

I familjen Hagströms hem kring 1908/1909 på Norrbyskär. Elvira vid pianot, Rudolf, Minni - fosterbarn, Johannes, William, Kristina och Henrik. Foto i släkten Hagströms ägo.

Rudolf Konrad Hagström 1884 - 1947

Rudolf föddes på nyårsaftonen den 31 december 1883 (före kl 24.00) men blev inskriven i födelseboken som född den 1 januari 1884 i Domsjö, Själevad socken, son till Johannes Jansson Hagström och hans hustru Christina Hansdotter. Vid åtta års åldern började han som sed var att hjälp till vid Domsjö sågen. Han kom 10 år gammal med sina föräldrar till Norrbyskär 1894. Där gick han några år i skolan innan han 13 år gammal började arbeta vid Mo nya ångsåg. Han gjorde sin militärtjänst i Umeå. Var aktiv i och duktig skytt i Norrbyskärs skytteförening. Vann en gång ett Mausergevär som laddades med 5 skott. Tillsammans med sin bror Petter Hagström och kaptenen Jonsson ägde Rudolf en segelbåt som de nyttjade för fiske och nöjessegling. Den båten sålde de 1910.

I bakgrunden upplageplatsen på Tannskär. I förgrunden till höger skolan på Långgrundet. Foto AB

Flink, som ägdes före 1910 av bröderna Petter och Rudolf Hagström samt kapten Jonsson. I båten är från vänster: Stående Petter Hagström och Rudolf Hagström. Sittandes: Asser Hagström, ej identifierad, Betty Hagström, Arthur Hagström, Annie Hagström och Ragnhild Hagström i mamma Almas knä. Foto i släkten Hagströms ägo.

Seglen vävdes i Norrbyn. Båten såldes till O Söderström och Gustav Matsson som avsåg att leverera färskvatten till ångarna som lastade virke i hamnen.

Den 15 maj 1910 vigs Rudolf på fastlandet i Norrbyn, Hörnefors socken med Wanda Karolina Hellström. Han arbetade som plankbärare på sågen. Familjen bodde i övervåningen från gatan i huset nummer 18 på långgrundet. Under imperialsängen i vardagsrummet förvarades Mausergeväret. Men då Wanda var rädd att några skott av misstag skulle ligga kvar i loppet och av våda skulle ”gå av” sålde till slut Rudolf geväret.

Under första världskriget fick Rudolf bevaka en vinter en järnvägstunnel i Abisko i norra lappland efter Kiruna - Narvik banan. När han återkom hem från beredskapen rakade han bort sitt skägg som hade fått växa fritt samt skottade han ”något upprörd över att ingen hade hjälpt till med det under hans bortvaro” väg till vedboden. En kort

tid därefter började det töa! Kanske visste grannarna att töväder var på väg? Efter sågverksbranden fick han klassa och sortera virket. Engelsmännen som köpte virket besökte Mo såg och kontrollerade där på plats att sorteringen skedde enligt de normer de önskade. Rudolf var den som vann deras gillande och som fick sortera virket de köpte.

År 1926 flyttade familjen till 4:an som låg närmare sågen. Att få bo nära sågen och ha ett förtroende uppdrag som sorterare var meriterande. Han var en duktig och idog snickare. Bland annat gjorde han en drög (=kälke) till sonen David så att David kunde transportera hem eldningsved från sågen. Rudolf snickrade en skänk till köket och flera andra möbler. Han var en snäll, tystlåten och allvarligt lagd person. Lånade och läste många böcker. Var social- demokrat och höll sig med Västerbottens folkblad (socialdemokratiskt) och veckotidningen Triumfbågen. Något som krävde ett socialt kurage i den liberalt sinnade sågverksmiljön. Han var ej aktivt religiös men rättrådig i sitt tänkande och handlande, mån om familjen och djurvän. Av medellängd c:a 1.70, mörkhårig och blåögd.

Rudolf och Wanda Hagström. Foton i släkten Hagströms ägo.

Älvor och marskalkar på Wanda Hellströms bröllop

Betty Eriksson, Henrik Hagström, Mary Lindgren, Gottfrid Lindgren, Elvira Hagström, Atle Hellström

Av en styrman på en skuta köpte han en helsvart hund av odefinerbar ras. Vid ett tillfälle när David låg i barnvagnen kom en bekant och frågade om hunden som hete Tonn var elak. Nej, blev svaret, men Tonn tillätt ej bekantingen att närma sig barnvagnen. Hunden var av naturen vaktande och beskyddande. 3 år gammal drabbades hunden av valp-sjuka så en granne fick skjuta Tonn.

Flyktingar som kom från Finland under andra världskriget 1939 - 1945 till Norrbyskär sålde ibland där sina motor- båtar. Rudolf och hans bror Peter köpte en sådan motorbåt tillsammans med en annan Norrbyskärsbo för 1800:- SEK. Det var mycket pengar men då det var svårt med mat under andra världskriget kom båten till användning. Efter sågverksarbetets slut för dagen la de ut sina nät för att fånga fisk, som det fanns gott om kring Skäret. Någon morgon senare före arbetet vid sågverket bärgades fisken. Den såldes eller saltades in av Wanda som hade lärt sig den konsten av en yrkesfiskare. Strömming och potatis var huvudrätten flera dagar i veckan. Något potatis kunde man odla på den lott om 8 fåror som hörde till lägenheten men knappast några mängder grönsaker. Kött kunde man köpa av slaktaren på fastlandet eller i affären på Skäret. Men kött var dyrt och blev därför för många endast söndagsmat.

Varje vecka köpte Rudolf ut sin ranson av sprit som ställdes in i skåpet. Först vid långhelgerna kom flaskorna fram för att i glada vänners lag tömmas till botten. Hustru Wanda kunde smaka något enstaka gånger. Nykterheten var på-fallande på Norrbyskär jämfört med andra sågverksorter som t.ex. Holmsund eller Hörnefors.

Sista vintern Rudolf levde tillbringade han och Wanda hos sonen David och Gunhild Hagström, som bodde i Grön-dal i Stockholm. På våren reste de hem till skäret där Rudolf avled den 1 juli 1847 efter att ha varit sjuklig i 3-4 års tid. Han hade svårt att tala på grund av sjukan. Av bolagets pensionskassa fick han sjukpension då han ej nått pensionsåldern.

I bouppteckningen efter Rudolf redovisades;

1 guldring, 2 fickur, 12 matskedar, 12 gafflar, 1 soppslev, 1 klockkedja, 12 knivar, 6 teskedar, 1 nickelservis, 2 brickor, diverse prydnadssaker och köksattiraljer, 1 matservis, 1 kaffeservis, diverse porslin, 24 lakan, 24 örngott, 6 servietter, 6 dukar, 50 handdukar, 6 täcken, 8 kuddar, 4 filtar, 2 byxor.

1 köksmöbel, 1 kammarmöbel, 1 väggklocka, 1 golvlampa, gardiner och draperier samt diverse rullgardiner, kork-mattor, cykel, kälke, hyvelbänk och diverse verktyg, 1 symaskin, 2 speglar, trasmattor, skottkärra, sparkase, damm-sugare, såll samt gångkläder. Kontanter vid dödsfallet 600:-, postsparbanskbok 1928:-, Handelsbanken 3800:-, 2 sparobligationer, 2 premieobligationer, 1 andel i Norrbyskärs kassan. Boets tillgångar värderades till 7.734:-.

Wanda Karolina Hellström 1889 - 1980

Wanda föddes den 5 november 1889 vid Mo Bruk, Mo socken som dotter till Anders Johan Svensson Hellström och hans hustru Märta Greta Forsgren. Hon kom till Norrbyskär med sina föräldrar 1897. Där fick hon glasögon för att klara skolgången då hon var långsynt. Som flicka i 12-års åldern fick hon hjälpa till genom att göra rent hos andra. Ofta var hon på kaptensbostaden och städade. Hon var liten och smal till växten. Hade ett vackert kastanjebrunt hår och bruna ögon.

Vigseln skedde den 15 maj 1910 i Norrbyn hemma hos farbrodern Ludvig Löfström som var bagare och hade en rätt stor gård där på fastlandet. Sonen Johan David Hagström f 1910 och Bengt Rudolf Hagström f 1917, bägge på Norrbyskär. Hon bakade allt tunnbröd själv. På höstarna kom mjöl med båtarna till Skäret. Husmödrarna köpte säckvis av mjölet och tingade tid i bakstugan. Där bakade man tunnbröd och råglimpor som man sedan förvarade hemma. Småbröd, blåbärskakor och skorpor bakade Wanda hemma. Svamp och bär plockades i skogarna på fastlandet.

Mjölk kunde man i begränsad omfattning få från bönderna på fastlandet. Mjölken gick i första hand till de späda barnen. Det var besvärligt att frakta den till Norrbyskär. Värmen och tiden kunde göra att mjölken ibland var gällen när den kom fram till skäret. Många drack svagdricka till maten. Det fanns två bryggare i Norrbyn som levererade drickan i 40-liters kaggar. Det var besvärligt med dricksvatten på skären. Brunnarna sinade lätt under torrperioder. Man grävde då små gropar i sanden på stränderna och lät havsvattnet filtreras genom sanden så att man kunde åtminstone få vatten till matlagningen.

På morgnarna gick Wanda och hämtade strömmingen och skötte näten som Rudolf använde när han fiskade. Då fick tant Ragnhild passa yngste sonen Bengt som var född 1917. Tant Ragnhild, som är dotter till Nils Petter Hagström, fick frågan av Wandas syster Selma, som bodde på Stengrundet, om barnpassandet gick bra. Tant Ragnhild (född 1907) och som borde ha varit en 10-12 år gammal vid detta tillfälle började gråta sägandes att hon mycket hellre ville vara hemma och leka med de andra barnen, men då hennes mamma hade sagt att de behövde pengarna som barnpassandet gav, gjorde hon det. Det var smått om pengar för många på skäret. Huvudmåltiden var saltströmming och mandelpotatis med långmjölk till efterrätt.

Wanda älskade vävningen. Hon hade en vävstol som stod i köket. Där var hon igång natt som dag. Hon vävde matt-or, handdukar, skjort- och kalsongtyger.

David, som blivit lite äldre, hjälpte till med

att spola tråd på spolarna och att klippa

tygremsor av kasserade kläder och annat tyg

till trasmattorna. Hon vävde vackra mattor i

fina färgsammansättningar.

Sondottern, Ingegerd Hagström, berättar att de första minnesbilderna hon har från far- mor Wanda är från en bussresa. Ingegerd och hennes far David var på väg till Rudolf och Wanda för att hälsa på. Det var kallt och i bussen fanns en flicka som ”såg konstig ut”. Hon hade haft Engelska sjukan. Nästa minnesbild är en släde som stod utanför Rudolf och Wandas hus. Kanske var det doktorns släde? Farfar Rudolf var sjuklig och blev inlagd flera gånger på sjukhuset i Nordmaling.

Vid ett besök tog farmor Wanda med Ingegerd till sömmerskan på skäret. Ingegerd lekte med sömmerskans dotter Ilona under tiden som sömmerskan sydde en isblå klänning med puffärmar till Ingegerd.

När farfar Rudolf hade avlidt 1947 flyttade farmor till Änkehuset. Det var ett hus med flera lägenheter. Där bodde hon i mitten på bottenvåningen i en lägenhet som hade ett kombinerat vardagsrum och kök med en sovalkov. Ute på gården låg vedboden och dasset. I vedbodens vind hadeWanda sin Bengt, David, Wanda och Rudolf Hagström. vävstol. Där fanns även utrymme för barn- Foto i släkten Hagströms ägo ens lek.

Huset låg mot havet. Timmerstockarna flöt förbi och frestade till lek trots att det var förbjudet att hoppa mellan och på dem. Davids kusin, Asser och Monika Hagström, hade två söner, Stig och Lars, som besökte sin farmor Alma Hagström på skäret på somrarna. Då glömdes förbuden och leken tog vid på stockarna berättar Ingegerd.

Wandas lägenhet på Stugeskär som låg i nedre botten mot gatan. Foto år 2002 LRB.

Wanda flyttade från änkehuset i slutet av 1950-talet till ett rött tegelhus på Stuguskäret, det näst sista på vänster sida efter huvudgatan. Där bodde hon i bottenvåningen mot gatan och kunde se de som gick förbi samtidigt som hon vir-kade på en vante eller något annat nyttigt. Lägenheten rymde ett kök med vedspis och spiskammare, ett litet vardags -rum och en toalett. På farstubron fanns en sittbänk och en bänk fanns på tomten. Där brukade hon sitta på somrarna. Bakom huset hade hon en liten köksträdgård. Senare, fick hon en elspis. När barnbarnen Kerstin och Ingegerd besö-kte farmor fick Ingegerd ligga i vardagsrummet och Kerstin dela säng med farmor i kökssoffan. Innan de somnade i soffan brukade farmor berätta vad hon planerade att göra nästa dag med tillägger ”om jag lever”. Kerstin var livrädd att hon skulle vakna upp en morgon och finna farmor liggandes död i soffan på grund av detta ideom.

När sonen Bengt, som led av m.s., ej längre kunde klara sig själv flyttade farmor till honom i Örnsköldsvik. Där bodde hon tills Bengt avled i december 1971. Därefter flyttade hon till ålderdomshemmet Solgården i Hörnefors. Hon fick leva i ytterliggare 9 år. År som var ljusa då hon trivdes bra på Solgården.

Rudolfs föräldrar, bror Henrik och hans hustru är begravna på Hörnefors kyrkogård. (Här har även P.

Hagström, Herman Hagström och Ragnar Hagström sina familjegravar). Foto LRB.

Ryggen var fortfarande rak ända in i det sista, som hos den, som ej låtit sig nedslås av sorg och avund. Rättvis, ärlig, flitig och gudfruktig levde hon sitt liv i förnöjsamhet och glädje. Sjöng gärna en psalm eller två och besökte flitigt frälsningsarmens möten när hon var på besök i Stockholm.

Wanda Hagström född Hellström

Foto i släkten Hagströms ägo.

Kerstin Billberg år 2002 framför huset nummer 5 på Norrbyskär. Foto LRB.

Wanda, Rudolf Hagström och Elvira med barn i knäet 1935 i Domsjö

Stående till höger är Bengt Hagström, son till Rudolf och Wanda.

Foto i släkten Hagströms ägo.

Tycko och Elvira´s barn på Lisens (Elise) 75 årsdag, 1990.

Foto i Estrid Nylanders ägo.

Sture 1931, Siv 1928, Maj 1926, Kurt 1924, Edit 1922, Allan 1920, Estrid 1918, Anna-Maria 1916, Elise 1915

Mo nya ångsåg

Sågverkshögkonjunkturen som påbörjades på 1870-talet började sin avmattning redan år 1895. Flera faktorer bidrog härtill som att folkökningen i avnämarländerna saktade av, starkare konkurrens från Ryssland och Finland, som till stor del med hjälp av Svenska maskiner byggt upp sin sågverksindustri, samt att det Svenska skogsbeståndet till större delen förbrukats samtidigt som massaindustrin inträdde som medtävlare på virkesmaknaden.

Vintern 1902-1903 byggde man en sulfitfabrik i Domsjö. Man hade kommit på hur man kunde tillgodogöra sig även de mindre dimensionerna för den dåliga och oväxtliga granen. Erfarenheterna av driften blev så goda att man upp-förde ytterliggare en sulfitfabrik i Hörnefors.

Hörnefors brukssamhälle hörde då till Umeå socken som låg 40 kilometer därifrån. Den gamla bruksförsamlingen med egen predikant och församlingsbok hade upphört 1861, då samhället hade stagnerat. Den 22 september 1905 beviljades Kempes ansökan att få uppföra en kyrka ”i Norrby inom Nordmalings församling eller å Hörnefors bruks-egendom inom Umeå landsförsamling” samt att ”för beredande av själavård åt den vid Mo ånsåg samt Sörby och Hörnefors befintliga arbetarbefolkningen” få anställa en brukspredikant. Samtidigt uppförde Kempe små- och folskolor å Hörnefors bruk. I januari 1908 höll den nyförordnade brukspredikanten Sundelin sin första predikan i kyrksalen på Norrbyskär ”för fullpackad lokal”. Bolaget bekostade även begravningsplats, prästgård och lärarbo-städer. Den 1 maj 1913 bildade Hörnefors egen församling efter många påtryckningar från Kempe och Sundelin.

Frans Kempe sökte ordna samarbetet mellan arbetarna och verksledningen vid Hörnefors sulfitfabrik som tidigare genom en av arbetarna vald förtroendenamnd men nykomlingarna ställde sig kallsinnade till denna bolagets praxis. Några kallade på fackföreningsförtroendemannen C. A. Svensson från Sundsvall som hölt ett halvt om halvt hemligt första möte på en gårdstomt i byn Bäcken då lokal för ett ”socialistmöte” ej kunde anskaffas i Hörnefors. Resultatet blev att man bildade en fackförening i maj 1907. Kempe var ej glad åt detta och lovade att hålla fabriken öppen till nästa vår så att alla fick tillfälle att pröva hur förhållandena var vid full drift på vilkor att samtliga fackföreningsmed- lemmar skriftligen sagt upp sig inom sex månader och utfäst sig att avflytta före 1 maj 1908. ”Till dess är god tid att erhålla annan plats och våren är den lämpligaste flyttningstiden”, ansåg Kempe.

Ultimatumet ledde till att flera av de äldre utträdde ur fackföreningen och att den oorganiserade majoriteten ställde sig vid sidan av konflikten. Den fortsatte dock, då fackföreningen ej föll undan utan hävdade att det var fråga om en föreningsstrid. Medlemsbortfallet ersattes dessutom till stor del av utifrån nyanställda arbetare. För att få slut på den utdragna konflikten avskedade Kempe under vintern 1908 fackföreningsstyrelsen och tre andra arbetare med moti-veringen att de hindrade valet av en förtroendenämnd. En tillkallad förlikningsman lyckades under våren 1909 bilägga konflikten om föreningsrätten och de avskedade utom en återtogs i arbetet. Fackföreningen hade således överlevt. Men då fackföreningen, som beordrats av sitt förbund att fatta beslut om arbetsnedläggelse inför den vars-lade storstrejken, valde att arbeta var fackföreningen slagen. I september 1909 upplöstes föreningen. Disponenten Lundqvist rapporterar till Kempe: ”Således är denna visan all, och länge torde det dröja, innan folket låter förleda sig till slika tilltag. De haver nu på min enträgna uppmaning bildat en lokalförening i stil med Domsjö, dit alla tycks ingå. Arbetsfrid är nu vunnen för lång tid framåt. Hörnefors sköter sig nu själva.”

Hösten 1914 blev till en kritisk tid. Krigshotet, den nästan totala mobiliseringen och de många direktiven från läns- styrelsen och andra överordnade myndigheter skapade många problem. Oron att kommunen skulle drabbas av en industriel kris var stor. Men Kempe menade att krisen borde övervinnas genom kraftigt understöd till exportindu- strierna framför andra och att kriget skulle bli kortvarigt. ”Cellulosan kommer säkerligen att stiga högst betydligt och även trävarorna, om och ej omdelbart efter fredsslutet. Jag är dock av den åsikten att vi bör begagna det nuvar-ande läget för att lära arbetarna sparsamhet”.

Skeppningarna fortsatte som vanligt och då den akuta krigsfaran var över för Sveriges del återvände de mobiliserade till hemmen. Över lag normaliserades förhållandena. Men det blev knappt om livsmedel. Löneförhöjningar var det ej tal om de närmaste åren men dyrtidshjälp utgick från bolaget i form av barnbidrag år 1917. Bolaget hjälpte även till med att anskaffa fläsk och majsmjöl samt hjälpte varje familj med möjligheten att sätta en tunna potatis. Vidare upp-fördes ett slakteri med rökeri på Norrbyskär och det gamla mjölkförsörjningsproblemet ägnades stor omsorg.

Inför Frans Kempes 70 årsdag den 5 mars 1917 stod det klart för alla inom Hörnefors kommun vad han betytt för bygdens utveckling. En kommitté bildades för att hylla Kempe denna dag men han avböjde då det ej var tider för hyllning och tacksamhetsbetygelser. Man borde mer tänka på nuets och framtidens problem och ej på det som varit.

Den personliga uppvaktningen blev ej av men vid sin gård Sanna i Härnösand tog Kempe avsked av arbetarna. Mo och Domsjö hade ställt en ansökan till Kungliga Patriotiska sällskapet om belöning för långvarig och trogen tjänst för ett 50-talet arbetare. Denna tillstyrktes av Hörnefors kommunalstämma enligt gällande regler i mars 1917. Från förtroendenämnden vid Mo ångsåg avlämnades en adress som gjorde särskilt starkt intryck på Kempe. I den sägs; ”På Norrbyskären, som för ett par och tjugo år sedan erbjödo anblicken av endast några obetydliga öde skär utan en människoboning, där finnes idag ett industrisamhälle, som i omfattning och fulländad organisation allmänt erkän-nes som ett mönster för andra sådana. I trevna bostäder, omgivna av planteringar och trädgårdsland och med något av verklig hemprägel över sig för där en befolkning på inemot 1.000 personer sin lugna tillvaro under förhållanden, som trots det isolerade läget kommit arbetsglädjen och allmän belåtenhet att slå fasta rötter .... Mo arbetare räknade som en särskild förmån att Ni med oss alltjämt velat stå i omdelbar personlig förbindelse. Mellan oss och eder ha härigenom knutis band av förtroende, som aldrig kunna slitas.”

O = Jonke Forsgren 61 år, X = Janne Forsgren 59 år, + = Petter Forsgren 56 år. (Markeringar ovanför deras huvuden). A. J. Hellström 62 år står längst till vänster i andra raden med käpp med Johannes Hagström 68 år vid sin sida. Fotot är från den första utdelningen den 17 augusti 1917 av Kungliga Patriotiska sällskapets medalj för långvarig och trogen tjänst till ett 50-talet Mo och Domsjöarbetaren. Ytterliggare en medaljutdelning skedde i slutet av året. Frans Kempe i mitten med hustru och sonen Carl.

Till förtroendenämnderna vände sig den avgående chefen. ”Jag har aldrig kunnat förstå att arbetare och ledare skola stå i skilda läger.” En varm vänskap hade uppstått till förtroendeledamöterna som föranledde Kempe att vidare säga: ”Att förhållandena så utvecklats är för mig så dyrbar, att medvetandet därom i högsta grad förljuvar min lefnads-afton.”

Redan på 1920-talet inleddes rationaliseringar. Trångboddheten på skäret var besvärande med stora sanitära brister. I april 1929 lät Carl Kempe bomben brisera. Av de elva ramarna skulle tre överföras till Domsjö ångsåg och ett 50-talet arbetare skulle flyttas till Domsjö sulfitfabrik, som stod inför en utbyggnad. Därtill skulle ett 40-talet pension-ärer i 60 års ålderna beredas bostad vid Håknäs, Mo bruk och invid Örnsköldsvik och erhålla en tilläggspension om 500 kronor per år med naturaförmåner, - fri hyra, ved och elektricitet - då de ej längre kunde erhålla lättare arbeten. En stigande permanent arbetslöshet hoppades Hörnefors kommunen kunna lösa genom överflyttning av folk till Alfredshem, där utbyggnad möjligen kunde var aktuell men av detta blev intet genom nedskärningen på Norrbyskär och utflyttningen av arbetare därifrån. Driftsinskränkningarna under 1929 och 1930 medförde inga omdelbara be-kymmer för Hörnefors då de friställda arbetarna fick arbete vid Domsjö och vid den nya treetexfabriken i Hörne-borg. Bolagets strävan var att på så sätt ”ta hand om” sina arbetare, som blev övertaliga på skäret.

Exporten av trävaror i stds från de tre länderna vid norra Östersjön hade utvecklats som följer:

Sverige Finland Ryssland

1870 435.000 85.000 c:a 30.000

1890 875.000 230.000 330.000

1910 930.000 585.000 1.300.000

Oron över flyttningen av arbetare från skäret, som av styrelsen för Mo och Domsjö, betraktades som en första etapp i nedläggandet av sågdriften vid Mo ånsåg , drunknade i den allmänna depressionen och den därmed följande arbets- lösheten.

Driften vid sågen fortsatte, dock i mindre skala än tidigare under 1940- talet. Först år 1952 stannades sågen. En epok var gången. Många lämnade då skären och flyttade in till Domsjö, Örnsköldsvik och Hörnefors. Äldre, ofta pension-ärer, blev kvar på skären. I dag (2002) används många av lägenheterna som sommarbostad och KFUM bedriver lägerverksamhet i den gamla skolan.

Johan David Hagström 1910-2011

David på besök år 1914 hos mormor Marta Greta Hellström. Foto i släkten Hagströms ägo.

David föddes den 12 september 1910 på Norrbyskär på Långgrundet i huset nummer 18 som son till Rudolf Konrad Hagström och hans hustru Wanda Karolina Hellström. De bodde då på övre våningen i lägenheten som vette åt

gårdssidan. Senare omkring 1926 flyttade familjen till nummer 4 nederst på gatan så att Rudolf skulle få närmare till sågen.

När David var i Hörneborg flyttade Rudolf och Wanda på 1930-talet till nr 5, överst, bakre sidan, dät de bodde tills Rudolf avled 15 juli 1947. Vanda kom då till änkehuset som låg mellan nummer 18 och 19. Därifrån flyttade hon i slutet av 1950-talet tlll Stugeskär nr ? och bodde nederst mot gatan. Johannes Hagström med hustru Christina Hansdotter kom till skäret 1894 och bodde i Stugeskär nummer 42. Anders Johan Hellström med hustru Märta Greta Forsgren kom till skäret 1897 och bodde överst mot gatan i nummer 40 på stugeskär

I unga år fick David en kniv av sin far Rudolf så att han skulle lära sig tidigt att rätt hantera den. I sjuårs-åldern fick David en yxa och en liten skottkärra så att han kunde hämta splitved för värme och eget snickrande. Med kniven hände inga olyckor men med yxan lyckades David skala av en fingertopp. Lärarinnan i skolan uppmanade David då att i fortsättningen endast hugga med yxan i veden.

Då David hade ett kastanjebrunt hår med en röd toning kallades han för rödskallen. Han vistades mer hos mormor Marta Greta Forsgren - Hellström än hos farfar Johannes Hagström då det var färre barn hos mormor - flera av hennes barn hade avlidit som små.

En ättling till Forsgrenarna var storsångare - tenor och ledare för sångarna på skäret. Många av Forsgrensättlingarna hade goda sångröster men något av detta anlag hade David ej fått. Han blev därför befriad från sången i skolan och fick leka för sig själv på skolgården när klassen hade sångtimme.

Idrottsföreningen på skären, som stöttades ekonomiskt av Kempe, hade stor anslutning. Bolaget bekostade en idrottsplan mellan sågen och bostadshuset nummer 1. Varje år ordnades stora idrottsfester med deltagare från fastlandet. Fotbollen dominerade och laget vann DM åren 1914 och 1915. David var en intresserad åskådare med stort intresse för fotboll och idrottsprestationer som höll i sig även när han kom som vuxen till Stockholm.

När David var 12 år fick han sitt första sommarjobb. För 25 öre timmen plockade han så kallad splitved (bitar som blev över när stockarna kapades till rätta längder) och stuvade veden i båtarna som la till vid Norrbyskär. Pengarna han tjänade sattes in på ett konto hos Stockholms Handelsbank.

I 1920-talets början var det aktuellt att riva sågen på Norrbyskär och ersätta den med en modernare. Men innan planerna hann sättas i verket brann sågen ner den 14 februari 1923. Ett nytt sågverk uppfördes och stod klart till hösten 8 månader efter branden.

Foton i släkten Hagströms ägo.

1924 avlade David sitt IOGT nykterhetslöfte. Ett löfte som han hållit. Att tala sanning och stå vid sitt ord är en honnörsregel som präglat många sågverksarbetare. Så även David. På kvällar och helger spelar han Schack med en kamrat. Böcker lånades och lästes vid skolans och nykterhetslogens bibliotek.

I 6 år fick David gå i Norrbyskärs folkskola. Examensdagen var den 30 maj 1923. Sedan var det dags att nästan 13 år gammal börja arbetet vid den nya sågen. Parallellt med arbetet gick David ytterliggare två terminer i Norrbyskärs fortsättningsskola som drevs på aftnarna. Han läste då modersmål, naturkunnighet, slöjd och teckning. Examen avlades den 18 maj 1925

En dag när David stod på en avsats och tog emot stockar som kom uppifrån ned till honom med ena änden före, slant Davids fot så att foten kom ut på den bädd av stockar han redan tagit emot och lagt ned för kapning. Kaparen hade redan börjat föra fram sågklingan mot stockarna och i ett huj skar klingan igenom stockarna, den relativt tjocka fotsulan på Davids sko och genom undre delen av fotbladet. Det blev någon månads konvalescens på sjuk-stugan i Nordmaling. Hopsyningen av foten läkte väl men då klingan, som var några milimeter bred, hade kortat av senor och nerver passade dessa ej helt ihop med påföljd att tårna kröktes och att nerverna blev extremt överkänslig. David kunde ej mera gå barfota på het sand på grund av den smärta värmen förorsakade. Vid mönstringen blev David befriad från tjänstgöring i fredstid på grund av sin fotskada.

När sågen drabbades av 1930-talets nedgång och depressioner flyttade David och hans bror Bengt till Hörneborg vid Örnsköldsvik, där Mo och Domsjö koncernen hade anlagt en Tretex fabrik för att kunna sysselsätta de övertaliga sågverksarbetarna vid Norrbyskärs såg. Första veckan fick de sova på en planka i fabriken. Sedan bodde David inneboendes i c:a en månad. Tillsammans med kusinen Harry Nyberg, som var son till Selma Johanna Hagström, hyrdes en lägenhet i Örnsköldsvik. Här fick David en mer bestående bostad.

Det var ont om arbete vid Tretexfabriken, men förmannen, som även han var från Norrbyskär, ”hittade på” olika arbetsuppgifter. David blev här, tills han flyttade till Stockholm 1939.

Tretexfabriken i kvällsbelysning

Redan på skäret tog David en Hermodskurs i frihandsteckning. När han kommit till Stockholm blev det konststudier vid ABF tre kvällar i veckan.

Gunhild Oliva Hagström 1912-1992

Gunhild föddes den 21 juli 1912 i Råå, Raus församling som dotter till Karl Johan Hagström och hans hustru Kersti Bernhardina Svensdotter. Karl Johan, som är en äldre bror till David Hagströms far Rudolf Hagström, blev erbjuden att få utbilda sig till ingenjör i Stockholm men hans mor Kristina tackade nej till erbjudandet. Karl Johan fick arbete på en Mekanisk verkstad i Järvik, Arnäs socken som ung. Men sjön lockade.

Han for på de sju haven ända tills han mötte Kersti i

Raus. Hon lär ha varit förlovad med en annan men

slog upp förlovningen, när hon mötte Karl Johan.

Kanske var Karl Johan, som rest på värmen, mer

spännande? Han mönstrade av och den 10 februari

1909 vigdes de i Råå kyrka, Raus församling i Skåne.

De fick tre barn:

Karl Johan Sigvard f 13 oktober 1909, död 1986

Gunhild Oliva f 21 Juli 1912, död 1992 och

Kurt Harald Alf f 18 nov 1914, död 1992.

Gunhild som arbetade i Handelsföreningens handels- bod på Råå besökte år 1935 med sina föräldrar släkt- en på Norrbyskär. Efter besöket började hon och

David brevväxla med varandra.

Det blev flera besök för Gunhild på Norrbyskär, i

Hörneborg i Örnsköldsvik och Köpmanholmen hos

släkten.

David hälsade på i Helsingborg. Även om inget hade

sagts så var det liksom underförstått att det var deras

öde att bli ett par.

Förlovningen blev i Örnsköldsvik. Sommaren 1939

flyttade David till Stockholm och köpte där en frukt

och blomsteraffär, som låg på Söder - på Långholms-

gatan 14. Han fick låna 4.000:- SEK av pappa Rudolf

Gunhild o David på Råå 1936 med Kersti Svensdr. och kunde själv av sparade pengar bidra med ytter- Foto i släkten Hagströms ägo. liggare närmare 4.000:- SEK.

Norrbyskär den 9 juli 1939. Käre son, Jag sänder härmed enligt din önskan det begärda lånet. Det är en check på 3500 kronor att lösas i Skandinaviska banken och 500 kronor i 10 sty 50 kronor sedlar. Jag önskar att dessa pengar är en början till din tryggad framtid. För ordningen kan du sända ett bevis på lånet. Många kära helsningar från far, mor o bror. Rulle. På baksidan fortsätter brevet. Käre David, som du ser har pappa skrivit, så jag har ej någe särskilt att tillägga, annat än en önskan om framgång och lycka. Pappa ber mig hälsa till Gun, det glömde han, så du hör vi tänker även på henne som vår. Ja må så gott. Hoppas ingen rövar bort dig när du hämtar brevet, vänliga hälsningar. Mor. David bodde då på Heleneborgsgatan 44, på Söder i Stockholm.

Råå Handelsfilial den 4 mars 1938

Från vänster bakom disken; Hanna Widhe, Gunhild Hagström, Harry Magnusson

Den 27 augusti 1939 vigdes David och Gunhild i Raus kyrka. Bröllopsmiddagen avhölls på Råå värdshus. De bo-satte sig först på Slipgatan på Söder i Stockholm, där de fick första månadshyran efterskänkt mot att de tog lägen-heten. (Vilken dröm för dagens ungdomar (år 2002) som med ljus och lykta söker bostad i Stockholm). Hyran var 1100:- SEK per år. Snart flyttade de till Tobakspinnargatan 1. Där var hyran högre eller 1800:- SEK per år.

David och Gunhild Hagström 1935

Gunhilds erfarenhet från Råå Handelsfilial kom till pass i den av David inköpta blomster- och fruktaffären. Affärens omsättningen året innan hade varit 35.000:-. Men kriget kom och det blev svårt att få tillräckligt med frukt. Dessut-om reglerades priserna för frukten av staten vilket gjorde det näst intill omöjligt att nå en lönsamhet.

Hemma på Norrbyskär såg man knappast

tomater och andra grönsaker. Första gången

David åt en skiva tomat och ett salladsblad

var i Stockholm 1930, då han efter att ha

besökt Stockholmsutställningen åt på en

restaurang. Länge undrade David, om han

skulle våga äta det bilagda gröna sallads- bladet eller om det bara var en dekoration

som skulle petas undan, när man åt. Men

han åt både salladsbladet och tomatskivan.

Lika illa var det med blomsterkunnandet. I

saluhallen fick han vänta, tills någon kom

och beställde blommor, så att han kunde få

höra vad blommorna hette. När han så hade

lärt sig namnet, kunde han gå fram och göra

sina inköp. Noga skrev han blomnamnen på

lappar, som han fäste vid blomvasen, så att

han i sin egen affär skulle kunna veta vad

blomman hette. För att lära sig blomster- bindning köpte han en bok i ämnet och

tittade på andra blomsterhandlares sätt att

binda och göra kransar.

Krigets inverkningar sänkte affärens förvän-

tade årsomsättning till endast 28.000 :- SEK. Men värre prövningar skulle komma.

David beordrades att inställa sig julaftonen

1939 vid A 1 i Stockholm för beredskap eller militärtjänstgöring. Hur klara affären Kerstin och Ingegerd Hagström. och försörjningen av sin familj under sådana Foto i släktens ägo. villkor? Nåväl, till följd av en tidigare lung- säcksinflammation hade David en sänka på över 20, som ledde till att han fick uppskov i ett år med inkallelsen. Uppskovet upprepades sedan varje år, tills kriget hade tagit slut.

Deras första dotter Kerstin Wanda Ingegerd föddes den 17 augusti 1942 i Högalids församling, Stockholm.

Då Gunhild tyckte att David var borta väl mycket, lade David målandet på ABF åt sidan. Tidigt om morgnarna cyklade David till saluhallen och köpte blommor, som han sedan under dagen sålde i affären. Arbetsdagarna var långa men i stället för målandet blev det språkstudier, dock ej så intensivt som med målandet.

Den 23 maj 1945 föddes Kerstin Eva Birgitta i Högalids församling. I augusti 1946 flyttade familjen till Sjöbjörns- vägen 8 i Gröndal.

År 1950 köper David en bil, en grön Ford Anglia. Han är en av de första ”på gatan” som har bil och slipper nu cykla till Hallen för att göra inköp till affären. Då bilen lastar betydligt mer än cykeln kan han göra mera omfattande och

rationella inköp. ”Akta dig så att min pappa ej kör på dig ” ropar Kerstin till sina lekkamrater, när leken blir alltför hetsig.

Affären stängde de 1973. Som pensionär tar David upp målandet igen och Gunhild, som ej har målat tidigare, börjar även hon måla vackra tavlor. Möjligen ångrar David att han helt växlade ut målarkurserna mot språkkurser. Kanske hade det varit bättre, tror han nu, att han hade trappat ned måleriet men ändå fortsatt utbilda sig inom det. Den konst- närliga ådran och ambitionen att uttrycka sig i bilder lever i allra högsta grad kvar än liksom studierna i Esperanto, ett konstspråk som en gång troddes kunna bli en brygga mellan olika språkgrupper. Den 30 april 1992 avlider Gun-hild, 80 år gammal. David flyttar till ett servicehem i Gröndal på Lövholmsvägen 27, med eget boende och tillgång till gemensam matsal, läkare, sjuksköterskor samt tillsynspersonal. Han avlider den 10 juni 2011 – 100 år och 9 månader gammal på några dagar när.

David och Gunhild Hagström, Mona och Asser Hagström, Bengt Hagström. Foto i släkten Hagströms ägo

Barnen: 1 och 3 från vänster nämns ej vid namn på grund av integritet. Kerstin (2), och Ingegerd (3) Hagström.

Kerstin brukade berätta till sin mammas förtret för sina lekkamrater att det var hennes mamma som

stått modell för tavlan David målat (mitt i bilden) - men det är inte sant - det är en modell.